Hans Linde

Hela denna vecka skriver Josefin Brink ledarna på Folkbladet. Idag skriver hon i en lysande ledare om den borgerliga regeringens avvisningar till Irak och kopplingen mellan utrikes- och flyktingpolitik. Det är en koppling som måste göras om man ska förstå varför regeringen envist hävdar att det inte råder väpnad konflikt i Irak eller Afghanistan, varför man öppnar ambassader i Kabul och Bagdad och varför man tecknar återtagandeavtal med dessa regimer. Viljan att backa upp den världsordning som USA bombat fram går uppenbarligen före de enskilda asylsökandes behov av skydd.

Hon skriver bland annat;

"Den svenska regeringens behandling av de irakiska flyktingarna väcker frågan om det åter är storpolitik som går före humanitetens och anständighetens krav.

Är det för att ge sken av läget i Irak är under kontroll som Ameera och de ytterligare fyra miljoner irakiska flyktingarna i världen bedöms sakna skäl för sin exil?"

I fredags firade jag min kompis Lucas fördelsedag, vid ett-tiden tog vi spårvagnen in till stan och gick på ett fullpackat Gretas. Dansande, flörtade och hade en av de bästa ute-kvällarna på mycket länge. På Gretas var även Lars Bohlin, jag minns att jag såg honom utanför i vimlet. För honom slutade kvällen på ett annat sätt. Så här berättar han själv;

"Jag vandrar förbi Brunnsparken där jag stöter på ett bekant ansikte vid spårvagnshållplatsen och vi skiner båda upp, jag går fram för att hälsa.
Vi ger varandra en spontankram. Som en stundens ingivelse så känner jag för att retas med honom även om vi inte känner varandra så väl, så när kramen är slut så istället för att bara avsluta så låter jag den ena handen glida från hans skuldra ned till sidan av hans midja. Det var just ingenting mer. En oskyldig flört med en söt kille under en härlig sommarnatt som jag aldrig ville skulle ta slut.
Men den tar slut precis där.

Plötsligt hör jag någon skrika,
- MEN VA FAN!
Jag förstår inte vad det handlar om så jag vänder mig om för att se åt det håll som rösten kommer ifrån. Tror att det är något bråk på gång och vill ha möjlighet att ställa mig åt sidan.

Det är då jag träffas av en knytnäve rakt i ansiktet.
Kraften i slaget är så stark att jag snurrar ett halvt varv, tappar balansen och faller och blir stående på alla fyra. Jag är i chocktillstånd.
Efter en stund blir jag medveten om ett plaskande ljud och jag vänder blicken nedåt och får se hur blodet rinner från mitt ansikte, som ett rött litet vattenfall hinner jag reflektera, och landar så att blodet på marken bubblar sig, nästan som om det kokade."

Det som hände Lars kunde hänt vem som helst av oss. Så länge det finns människor som är beredda att misshandla, trakassera och hota oss bara på grund av vår sexualitet går ingen av oss HBT-personer säker. Hatbrotten finns mitt ibland oss, de finns få spårvagnshållplatser, gathörn eller övergångsplatser i Göteborg där inte en bög eller flata hotats, slagits eller bespottats. Men de flesta hatbrott sker i tystnad, alltför många orkar inte ens anmäla, än fler orkar inte prata om dem. Att Lars Bohlin öppet berättar kräver mycket mod. Ska vi besegra homofobin måste vi prata om hatbrotten, det har Lars förhopningsvis bidragit med.

Jag kan inte låta bli att läsa politikerbloggen ibland, mest för att få en insyn i en form av "politik" jag vill hålla mig så långt bort som möjligt från, men ibland finns det några guldkorn av underhållning.

Erik Scheller, förbundsstyrelseledamot i Liberala Ungdomsförbundet, slår en dödhugg mot ironin genom sin artikel om ungdomsförbundens ekonomiska "ansvarstagande". Eller vad sägs om följande "Ungdomsförbunden måste istället ta ansvar för att lära ut att politik handlar om att prioritera. De av våra medlemmar som går vidare kommer annars stå orustade för realpolitikens vardag" och "Företrädare och medlemmar i samtliga ungdomsförbund måste nu inse att den politiker, oavsett ålder, som vill ta ansvar presenterar reformer som gör att både människors vardag och de offentliga finanserna går ihop".

Exempel på ekonomiskt ansvarstagande är att Luf numera gillar sänkt a-kassa, jakt på sjukskrivna och slaktat kulturliv.

1998 röstade vi i Vänsterpartiet Lund ner förslaget "politik med sans - budget i balans" som lokal 1 maj-paroll, med glädje skänker jag denna klatschiga slogan till Luf.

Jag kommenterade igår den svenska insatsen i Afghanistan i Aftonbladet, vilket tyvärr inte ligger på nätet. Men det märks att debatten äntligen börjat komma igång i Sverige och att verkligheten kommit ifatt krigsförespråkarnas rosa-skimrande retoriken.

Två tips på bra inlägg i debatten.

Jonas Sjöstedt skriver väl om behovet av en politisk lösning och försök till dialog med delar av motståndsrörelsen. Han skriver bland annat;

"Istället krävs en politisk lösning och dialog med de minst militanta delarna av talibanerna. Dialogen kan självklart inte vara villkorslös exempelvis när det gäller kvinnors rättigheter. Dessbättre är talibanrörelsen inte alls den enhetliga centraliserade struktur som den framställs som. Ofta är den ett lokalt förankrat uttryck för motstånd mot de utländska truppernas närvaro. Stödet för motståndet finns främst hos pashtunerna, landets största folkgrupp, och konflikten har tydliga etniska inslag. Att det krävs en dialog för att få in fler pashtunska grupper i en politisk process och val inser många. Till dem hör nye NATO-chefen Fogh Rasmussen och Karzais främste utmanare i presidentvalet, tidigare utrikesministern Abdullah Abdullah. Men på de borgerliga ledarredaktionerna är det fler svenska soldater och JAS-plan som är lösningen."

Gert Gelotte, på Göteborgs Postens ledarredaktion, skriver mer nyanserat och reflekterande än jag sett någon på den svenska högerkanten göra någonsin i frågan;

"Jag tycker det är oförsvarligt att skicka svenska ungdomar till ett förlorat krig som är kontraproduktivt så länge det pågår. Sten Tolgfors skriver visserligen om nödvändigheten av en politisk lösning. Bra! Men hur och när? Barack Obama tycks snarare hoppas på ett militärt under. För den förhoppningen finns ingen anledning att låta svenska ungdomar riskera livet.
Det räcker inte med att Sten Tolgfors har ädla syften. Han måste också kunna tala om hur syftena skall uppnås samt göra troligt att de metoder som används är ändamålsenliga. Hittills har han inte gjort det. Och kan han inte det bör de svenska soldaterna i Afghanistan ersättas med rent civila hjälpinsatser där sådana är möjliga."

Årets tema på ledarsidor och bland krönikörer har varit att fråga sig om Pride verkligen behövs, bland annat kom Anna Ekelund på Aftonbladet fram till att festivalen borde läggas ner efter den är "en exotisk fälla" och böggar och flator numera placerats på piedestaler. Svaret på alla dessa mer eller i större fallen mindre stringenta krönikör kom idag när QX berättar att det varit den lugnaste Priden någonsin, "bara" sex fall av anmälda hatbrott än så länge.

SEX hatbrott under fem dagar i centrala Stockholm, SEX fall då en någon man misshandlat (för det är i stort sett alltid män som begår hatbrott), trakasserat eller ofredat en HBT-person bara på grund av dens sexualitet eller könsidentitet. Bland annat berättar QX att "En man attackerades av en okänd man på Söder på grund av färgen på hans byxor. Byxfärgen fick gärningsmannen att tro att mannen var homosexuell, vilket han nekade till. Trots detta fick han ett slag i ansiktet av gärningsmannen."

Så Ekelund & Co kan tagga ner, i ett land där vi misshandlas på grund av färgen på våra byxor kommer Pride behövas under lång tid framöver.