I fredags firade jag min kompis Lucas fördelsedag, vid ett-tiden tog vi spårvagnen in till stan och gick på ett fullpackat Gretas. Dansande, flörtade och hade en av de bästa ute-kvällarna på mycket länge. På Gretas var även Lars Bohlin, jag minns att jag såg honom utanför i vimlet. För honom slutade kvällen på ett annat sätt. Så här berättar han själv;
"Jag vandrar förbi Brunnsparken där jag stöter på ett bekant ansikte vid spårvagnshållplatsen och vi skiner båda upp, jag går fram för att hälsa.
Vi ger varandra en spontankram. Som en stundens ingivelse så känner jag för att retas med honom även om vi inte känner varandra så väl, så när kramen är slut så istället för att bara avsluta så låter jag den ena handen glida från hans skuldra ned till sidan av hans midja. Det var just ingenting mer. En oskyldig flört med en söt kille under en härlig sommarnatt som jag aldrig ville skulle ta slut.
Men den tar slut precis där.
Plötsligt hör jag någon skrika,
- MEN VA FAN!
Jag förstår inte vad det handlar om så jag vänder mig om för att se åt det håll som rösten kommer ifrån. Tror att det är något bråk på gång och vill ha möjlighet att ställa mig åt sidan.
Det är då jag träffas av en knytnäve rakt i ansiktet.
Kraften i slaget är så stark att jag snurrar ett halvt varv, tappar balansen och faller och blir stående på alla fyra. Jag är i chocktillstånd.
Efter en stund blir jag medveten om ett plaskande ljud och jag vänder blicken nedåt och får se hur blodet rinner från mitt ansikte, som ett rött litet vattenfall hinner jag reflektera, och landar så att blodet på marken bubblar sig, nästan som om det kokade."
Det som hände Lars kunde hänt vem som helst av oss. Så länge det finns människor som är beredda att misshandla, trakassera och hota oss bara på grund av vår sexualitet går ingen av oss HBT-personer säker. Hatbrotten finns mitt ibland oss, de finns få spårvagnshållplatser, gathörn eller övergångsplatser i Göteborg där inte en bög eller flata hotats, slagits eller bespottats. Men de flesta hatbrott sker i tystnad, alltför många orkar inte ens anmäla, än fler orkar inte prata om dem. Att Lars Bohlin öppet berättar kräver mycket mod. Ska vi besegra homofobin måste vi prata om hatbrotten, det har Lars förhopningsvis bidragit med.