Hans Linde

8 juni inleds G8-mötete i italienska L’Aquila. En av de viktigaste frågorna som åtminstone borde stå på dagordningen är hur man ska garantera att bördan av den ekonomiska krisen inte läggs på utvceklingsländerna genom nedskärningar i biståndet, istället behöver G8 bekräfta de löften man redan gett och sitt stöd för att Millenniemålen ska genomföras till 2015. Det var i alla fall budskapet från den parlamentariker-konferens jag deltagit i 1-2 juli i Rom, med deltagade från parlamenteten i bl.a. Indonesien, Tanzania, Nigeria, Bangaldesh, Spanien och så jag från riksdagen.

Jag fick möjlighet att hålla ett tio-minuters anförande där jag lyfta fram att fattigdomsbekämpning kräver en brett perspektiv, höjt bistånd, men också rättvis handel, skuldavskrivningar, reformering av IMF/Världsbanken och ambitiösa klimatavtal. Talade också om hur vi arbetat i Sverige för att få vårt bistånd att nå 1 %-målet och om Sveriges Politik för Global Utveckling.

Ett av huvudsyftena med konferens var inofficiellt att förmå italienarna att leva upp till sin egna biståndslöften, idag ligger Italien tydligt i botten både när det gäller kvanititet och kvalité för sitt bistånd. Och visst försökte vissa av de italienska höger-företrädarna bortförklara sina brutna löften men att Italien tagit mot så mycket flyktingar som skickar tillbaka remitteringar istället och att bistånd ändå inte har lett till några resultat. De fick tydligt mothugg att företrädare från Zambia som berättade om hur Världsbankens ekonomiska krav slagit sönder deras välfärd och från företrädaren från Filipperna som beskrev hur Europa tämde landet sjukhus på läkare m.fl.

Starkast intryck gjorde just anförandet från den filippinska senatorn Janette Loreto Garin som vädjade till italienarna att förmå Vatikanen att sluta motarbeta arbetet med att minska mödradödligheten och Hiv i Filippinerna. Hon beskrev hur hon hotats med bannlysning för sitt arbete med en lag om reproduktiv hälsa och hur politiker som stött henne utestängts från nattvarden. Hon beskrev hur kyrkan förbjudit par där den ene varit HIV-positiv att använda kondom. Och som svar till italienarna berättade hon att stora delar av de remitteringar som filipinare i utländet skickar hem hamnar i katolska kyrkan händer.

Lite kul var trots allt att ordföranden för utskottet för Milleniemålen i det italienska parlamentetet valde ett citat från mig som sammanfattning för konferensen; det kommer vara betydligt dyrare att inte uppfylla Millemålen än att uppfylla dem.

Skönt att samtidigt veta att man inte missar så mycket där hemma.

Är man uppväxt under 70- och 80-talet så lärde man sig ord som "kupp" och "junta" genom nyhetssändingarna från Latinamerika. De senaste åren har i det ljuset inneburit fantastiska demokratiska landvinningar i en lång rad latinamerikanska länder, demokratin har erövrats och konsolidertas i land efter land. I söndags fick vi en tydlig påminnelse om att dessa framgångar inte kan tas för givet, genom militärkuppen i Honduras.

Jon Calero Bergeås sammanfattar situationen väl på sin läsvärda blogg; "Presidentens opposition, som innefattar nästan hela hans eget parti, parlamentet och domstolen har därmed visat att de trots alla de institutionella verktyg de kontrolerar inte lyckas hålla sig till demokratins spelregler. Men de har förhoppninsgvis underskattat demokratins kraft."

I ett pressmeddelande fördömer jag kuppen och kräver att regeringen agerar för att den demokratiskt valde och legitime presidenten Zelaya återinstalleras. Jag kommenterar även kuppen i dagens Göteborgs-Posten (tyvärr ej på webben).

Trots att världens samfällt fördömer kuppen, inklusive USA:s utrikesminister Hillary Clinton, så verkar svenska media i stora delar fortfarande se Latinamerika genom George W Busg ögon. Ali Esbati och Francisco Contreras skriver bra.

Washingtons reaktioner är ännu ett tecken på en tydlig förskjutning i landets politik mot Latinamerika. Jag har inga illusioner om att USA kommer ha något annat än just USA;s intressen även fortsatt högst på en prioriteringslista, men något har hänt när Obama säger att han betraktar Zelaya som den legitime företrädaren för Honduras och Clinton fördömer kuppen. Om detta inte bara är retorik så skulle det innebära goda förutsättningar för att demokratin ska återupprättas i Honduras. I väntan på det behöver vi visa vårt stöd för de demokratiska krafterna i landet och protestera mot kuppen.

Tillbringade midsommarhelgen på Island, först och främst som semester, men landets ekonomiska härdsmälta går knappast att undgå. Reden på planet från Köpenhamn var drygt 90 % av platserna tomma, islänningarnas resande har gått i botten och det är en fråga innan åtminstone Iceland Express, det ena av Islands två flygbolag, går i konkurrs. I Reykjavik möts man av nya glaskontorshus som gapar tomma, ingen kan eller vill flytta in. Staden känns samtidigt som en uppvisningsplats för city jeepar, ett minne från spekulationsekonomins gyllene dagar 2007. Men eftersom de flesta bilar och lägenheter köptes med utländska lån (i allt från japanska yen till schweizer-franc) och den isländska kronan rasat börjar de flesta få problem att betala räntor och amorteringar... Att arbetslösheten gått från 1 % till drygt 10 % på ett år gör ju inte saken bättre...

Regeringskansliet i Reykjavik

Hamnen i Reykjavik övervakas av Centralbanken, som mest ser ut som en svart bunker. På tredje våningen, i folkmun kallat "svarta loftet" huserade riksbankschefen Davíð Oddsson samtidigt som hans partikollega från konservativa Självständighetspartiet Geir Haarde satt som statsminister. Tillsammans avreglerade och privatiserade de ekonomin i racer-fart vilket lade grunden till en sällan skådad spekulationsbubbla.

Hörde någon beskriva den isländska spekulations-bubblan på följande sätt; Två islänningar möttes i Reykjavik, den ene ägde en hund, den andra en katt. Den ene islänningen sålde sin katt för en miljon kronor till den andre och den andre islänningen sålde sin hund till den förste för en miljon kronor. Så sa det adjö och gick hem med sin katt och sin hund, men som nyblivna miljonärer".

Alþingi (Alltinget), isländska parlamentet

Efter vinterns protester tvingade både Haarde och Oddsson avgå och nyval utlystes som vanns av en koaltion av socialdemokrater (Samfylkingin) och vänster-gröna (Vinstrihreyfingin – grænt framboð). I ännu ett nordiskt land blev en socialist, Steingrímur Sigfússon, finansminister. Styrande Självständighetspartiet rasade och Liberala partiet, som profilerat sig "flykting-kritiskt" tappade alla sina platser.

De stora problemen återstår dock, Island som land är i praktiken bankrutt och många av dess medborgare sitter med lån i utländska valutor de inte längre kan betala. En av de bördor som nu vilar på Island är de så kallade Icesave-skulderna. 2006-08 erbjöd de isländska bankerna Landsbanki och Kauphing britter, holländare och tyskar att spara pengar till höga räntor. Sammanlagt 400 000 utländska medborgare, kommuner och företag placdrade sina sparpengar i de isländska bankerna. När de isländska bankerna kollapsade och förstatligades vägrade isländska staten att ta ansvar för Icesave. Storbritannien svarade med att använda sin anti-terroristlagstiftning till att frysa isländska statens och centralbankens tillgångar i landet. (Vilket gjorde Gordon Brown ungefär lika populär som Oddsson på Reykjaviks gator, fortfarande säljs t-shirts med texten "Brown is still the colour of poo").

I dagarna har den isländska regeringen tvingat vika sig, man kommer ta ansvar för Icesave. Pengarna är dock sedan länge bort-spekulerade (de tidigare bankdirektörerna åker samtidigt fortfarande världen över i Iceland Airs business-class "Saga-klass"), vilket innebär det att isländska staten tar på sig en skuld i mångmiljard-klassen. Läste att en islänningen i genomsnitt nu är skyldig 16 000 $ till bankkunder i Storbritannien, Tyskland och Holland, utöver den redan höga statsskulden.

Detta är inte bara en kollaps för den isländska ekonomin, utan för nyliberlismen som ideologi. För kollapsen har inte sin grund i enskilda beslut från Oddsson & Co utan i en ideologisk avveckling av gemensam styrning, ansvarsutkrävande och insyn i ekonomin.

Idag debatterar riksdagen Utrikesutskottets betänkande "Vissa säkerhetspolitiska frågor". Vänsterpartiets motion från i våras är en av dem som behandlas där krävde vi bl.a. att Sverige inte ska delta i Natos snabbinsatsstyrka, att Nato-övningar inte ska få genomföras på svenskt territorium och att svensk trupp bara ska delta i insatser med FN-mandat. Ska vi ha en alliansfrihet värd namnet är det nödvändiga steg som hade behövts tas, för det handlar inte längre om att "försvara" alliansfriheten (i realiteten finns det inte mycket att försvara) utan om att återupprätta alliansfriheten.

Återstår att se hur exalterande debatten blir, i vanlig ordning slår utskottsmajoriteten fast att "Sverige är alliansfritt" men säger inget om vad vi ska vara imorgon. På alla punkter ställer man sig bakom det fördjupade och breddade samarbetet med Nato som skett under en lång rad år. Vänsterpartiets samtliga yrkanden avslås. Surprise!

Alliansfriheten är central för Sveriges säkerhets- och utrikepsolitik, det känns pinsamt att de flesta partier då inte kan ge klara besked om vad de vill och försöker undvika debatten. Det är hög tid att man kommer ut ur den säkerhetspolitiska garderoben och faktiskt tydliggör vad man vill på det sätt som Vänsterpartiet gjort. Svenska folket har rätt till en öppen debatt där olika ståndpunkter klargörs. Så kommer nu inte ske och inte så konstigt, de flesta smyg-Nato-kramare vet att deras vurm för krigsalliansen saknar folkigt stöd.

Men det finns undantag, moderaten Mats G Nilsson kräver ett svenskt Nato-medlemskap idag i Svenska Dagbladet och Birgitta Ohlsson har gjort det samma i en särskilt yttrande i utskottet. Det är i alla fall en hederlig ärlighet som många andra saknar.

Idag skriver jag, Peter Rådberg (mp) och Anna Ek (ordförande i Svenska Freds) i Norrländska socialdemokraten och den nu pågående Nato-övningen Loyal Arrow i Norrland.

Bland annat skriver vi;

"Regeringens sätt att spela med den svenska försvars- och säkerhetspolitiken är rent förkastlig. Frågan man måste ställa sig är om det är rätt väg för Sverige och för vår del av världen? Vårt svar är naturligtvis nej.

Precis som när omvärlden oroas av ryskt vapenskrammel riskerar övningen att bidra till försämrade relationer i vårt närområde. Rustningsspiraler och vapenskrammel har vi sett nog av under historiens gång. Har vi inte lärt oss något alls sedan kalla kriget?

En ansvarstagande regering borde tydligt markera avstånd från att Arktis blir ett högriskområde för framtida internationella konflikter. Istället för att medverka till att trappa upp spänningarna i regionen bör Sverige ta initiativ till och verka för att området avmilitariseras och att en internationell överenskommelse träffas för att freda dessa tillgångar från exploatering."