Imorgon går planet hem till Sverige. Det har varit tio intensiva dagar här i Nicaragua. Jag har haft förmånen att träffa en rad folkrörelser, politiska aktivister och biståndsarbetare. Jag har fått se stad, landsbygd och flera biståndsprojekt som imponerat, hopp och avgrundsdjup fattigdom. Nu åker jag hem med en arsenal av argument för att Sverige ska bidra till fattigdomsbekämpning, demokrati och jämställdhet i Nicaragua. Gunilla Carlsson får huka i talarstolen!
Utanför El Cua besökte jag en vårdcentral som Sverige varit med och finasierat. Men behoven är gigantiska; 14 000 invånare delar på två sjuksköterskor och ett halvtomt förråd av medicin. Någon läkare hade inte visat sig i år. Inte utan att man kände en djup respekt för de två sjuksköterskor som kämpade på under svåra förhållanden.
Var två dagar på landsbygden i centrala Nicaragua och såg jordbruksprojekt som Sverige finansierat. Nu tittar regeringen på möjligheterna att överta den strategi Sida-finansierade FondeAgro användt sig av i sitt eget arbetet med landsbygdsutveckling och kamp mot undernäring.
Men Nicaragua är ett också landet med en fantastisk natur, det är inte utan att man blivit lite förälskad.
Bara jobb? Nej, lite fritid har klämts in i det fullmatade programmet. För första gången i mitt liv har jag badat i Stilla havet, där Sveriges ambassadör Eva Zetterberg lärde mig surfa med body board. Eva fyllde förövrigt 60 år under min vistesle här och bjöd på fest modell större. Personligen tror jag UD hade mått bra om fler ambassadör kunde surfa...