Biståndsdebatten i Sverige var länge kanske inte den mest exalterande. Under flera år närmade sig biståndet 1 %-målet i sakta mak under socialdemokartiska regeringar. Huvudkritiken, bland annat från Vänsterpartiet, men även Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet, handlade om att det inte gick fort nog. Men plötsligt hände det något. Från DN's och Svenskans ledarplats bedrivs hätska kampanjer mot biståndet, vi har en biståndsminister som profilerar sig genom att ogilla bistånd, Svenskt Näringsliv storsatsar på att avslöja det man kallar ”miljardrullningen” inom biståndet och som grädde på moset arrangerar Timbro seminarium under rubrikrer som ”Svenskt bistånd förstör för Afrikas fattiga”.
Egentligen är det bra att vi får en debatt om biståndet, det finns flera delar av svensk biståndspolitik som vi inom vänstern har all anledning att diskutera och förhålla oss kritiska till. Mottagarnas inflytande har varit för lite över projekten, inte sällan har utvecklingssamarbete kopplats till privatiseringar och nyliberal politik (oavsett om befolkningen velat ha det eller inte) och alltför ofta har biståndet motverkats av andra satsningar, t.ex. när biståndet gått till lokalt och småskaligt fiske samtidigt som EU tillförhandlat sig rätten att dammsuga samma kuststräcka på fisk. Det nuvarande demokratibiståndet och stödet till NGO's är andra delar som förtjänar en ordentlig debatt.
Men den debatt som blommat upp har inte haft som syfte att diskutera det faktiska biståndets innehåll, utan syftar till att svartmåla och undergräva stödet för en svensk biståndspolitik. I den hetskampanj, som vi nog bara sett början på, har det varit fritt fram att påstå vad som helst om det svenska biståndet. Skulle man påstå att det kanske inte är så uppseendeväckande att Sverige finansierar miljöprojekt i Kina (som regimen skiter i) eller stödjer frivilligorganisationer som bekämpar Hiv i Zimbabwe så blir man med dagens media logik stämplad som ”diktatur-kramare” ögona böj.
Priset i SM i baktalning av svenskt bistånd går nog ändå till ordförande i centerns ungdomsförbund, i sin blogg välkomnar han den nya biståndspolitiken med motiveringen ”Men en sak är säkert, att länder som Vietnam, Kina, Zimbabwe, Kuba, Nordkorea, Burma med flera kommer bort från listan över länder som får bistånd är jättebra.”. När gav vi bistånd till Nordkorea? Och till de övriga länderna handlar det framförallt om stöd via inte sällan oppositionella frivilligorganisationer som arbetar med t.ex. mänskliga rättigheter, Hiv/Aids och miljöfrågor. I Zimbabwe och Burma går inte en krona via regeringen utan via frivilligorganisationer. Men i den borgerliga retoriken har Sverige under de senaste 40 åren okritiskt och passivt pumpat in miljarder direkt in fickorna på suspekta diktatorer på vänsterkanten. Den som vill ha en hederlig debatt om biståndet fåt vänta...