”Samarbetsländer ska vara så många att biståndsministern kan rabbla dem om hon väcks mitt i natten” säger just biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Det borde ju oroa en del, likheterna mellan en sydamerikansk såpopera och den borgerliga regeringen är redan omissbara (maktkampen mellan Borg och Odenberg med sistnämndes tårdrypande avgång understryker bara detta faktum). Och i såpoperorna är det alltid någon drabbas av minnesförlust förr eller senare. Låt oss hoppas att det inte är biståndsministern…
Här i Nicaragua frågar mig alla jag möter varför Sverige lämnar landet. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara. Men den bristande logiken i urvalet (man sätter fattigdomsbekämpning ”i högsäte” genom att lämna Nicaragua, Kambodja och Haiti för att istället satsa på Serbien och Turkiet) gör ju att man frågar sig om det ändå inte var så att Gunilla Carlsson fick ett samtal sent en natt…
Före övrigt gör Ordfront en lysande satir av Carlssons uttalande, där man omsätter principen för hela regeringen. ”Vi tror på individens förmåga”, säger Borg, ”Ett sabla ringande” infogar Bildt. Reinfeldt borde enligt samma logik bara ha så många ministrar som han kan rabbla om han väcks mitt i natten. Erlandsson, Tolgfors, Adelsohn-Liljeroth och gänget har all anledning att svettas lite extra…