I söndags gick väljarna på Madagaskar till valurnorna för att välja nytt parlament. Allt tyder på att det styrande partiet TIM (Tiako I Madigasikara – Jag älskar Madagaskar) vinner. TIM grundades av den sittande presidenten, Marc Ravalomanana, som är typ ön svar Ingvar Kamprad. Han började som utfattig pojke att sälja yoghurt på huvudstaden Antananarivos gator, gjorde sig snabbt en förmögenhet på just yoghurt och är nu ön rikaste man. Ravalomanana har lovat att han ska styra landet på samma framgångsrika sätt som han styrt sitt mejeri-imperium Tiko. Precis som det brukar gå när den typen av män tar makten har antalet nya bilar och lyxbostäder i huvudstaden Antananarivo ökat kraftigt samtidigt som de rapporteras om svältkatastrofer på den utfattiga landsbygden.
Så varför ödsla utrymme om ett bortglömt val på en i stort sett bortglömd ö?
Ja, just därför att det är just ett bortglömt val på en bortglömd ö. De franskspråkiga delarna av Afrika lyser med sin frånvaro i både media och de flesta svenskar medvetande. Vi vet betydligt mer om vad som händer på ”USA:s bakgård” i Latinamerika än om vad som pågår på Frankrikes bakgård i Afrika, även om rapporteringen från Latinamerika inte imponerar på något sätt i fråga om kvalité och omfång. Men säg Pinochet, Contras eller Grisbukten och klockorna klämtar hos de flesta av oss. Säg Francisco Macías Nguema, Paul Biya eller Félix Houphouet-Boigny och folk gissar på schweiziska schlagerartister.
Nguema styrde Equatorial Guinea under 60- och 70-talet. Landet gick då under smeknamnet ”Afrikas Auschwitz” och 150 oppositionella lär ha avrättats på nationalstadion till tonerna av ”Those were the Days”. Nguema störtades av sin egen brorsson som fortfarande styr landet med järnhand.
Paul Biya är Kameruns diktator sen 1982 och en av Frankrikes stora favoriter i regionen. Inför landets första flerpartival 1992 utmanades Biya av en representant från landets engelskspråkiga del. Inför risken att förlora en viktig allierad till Storbritannien pumpade Frankrike och IMF in biståndspengar i regimen under valrörelsen. Biya vann, men resultatet ifrågasattes med rätta. Men Frankrike deklarerade snabbt att valet gått korrekt till och erkände Biya som segrare.
Felix Houphouet-Boigny styrde Elfenbenskusten från 1960 till sin död 1993. Frankrike tilläts obehindrat exploatera landet samtidigt som presidenten byggde världens största byggnad i marmor i sin hemby med hjälp av franska mutor.
En personlig favorit är annars Jean-Bédel Bokassa, diktator i Centralafrikanska republiken under 60- och 70-talet och en nära allierad till Frankrike. Efter att en dag känt inspiration av Napoleon utropade han sig till kejsare under namnet Bokassa den förste av Centralafrikanska kejsardömet och smällde samtidigt en tredjedel av den samlade statsbudgeten på sin kröning. Kejsartiteln hindrade inte Bokassa från att personligen delta i tortyren av oppositionella.
Lägg därtill sponsrade militärkupper, invasioner, militärbaser, ett par kvarvarande kolonier och en storstilad utsugning av den franska storfinansen och Frankrike ligger inte så många hästlängder bakom USA på sin egen bakgård.