Igår klubbade nicaraguanska parlamentet genom att landets totala abortförbud förs in i brottsbalken. En kvinna som genomför en abort riskerar ett till tre års fängelse, en sjuksköterska eller läkare kan dömas till upp till fem års fängelse för att ha hjälpt henne. Samtidigt är sexualupplysningen obefintlig, kyrkan driver kampanj mot preventivmedelsanvändning och stora delar av befolkningen skulle aldrig ha råd med en kondom. Förutsättningarna för en social katastrof är med andra ord goda.
Sen lagstiftningen skärptes för ett år sedan har 60 kvinnor dött på grund av de skärpta reglerna. Det är dokumenterade fall, mörkertalet lär vara så mycket större. varje år dör 8700 kvinnor i Latinamerika på grund av osäkra aborter. I Nicaragua kommer de inte bli färre.
Nicaraguas president, Daniel Ortega, gick ut före omröstningen i media och utlovade 38 sandinistiska röster mot abort. Inpiskningen fungerade, samtliga 38 sandinister i parlamentet var på plats och röstade för skärpningen. Ja, nu röstade de inte bara för skärpningen, Sandinisterna var de som mest aktivt drev på i debatten mot det man kallade ”dödens kultur”. Som grädde på moset skrek en ledamot från högerpartiet PLC (som Sandinisterna allierat sig med) "lesbisk, lesbisk, lesbisk" när en kvinna yrkade avslag till kriminaliseringen under omröstningen. Sandinisternas svek mot sin egen befolkning fortsätter och det är de nicaraguanska kvinnorna som får betala priset.
Igår kväll träffade jag Sofia Montenegro, känd nicaraguansk jämställdhetsförkämpe , författare och före detta sandinist. Hon berättade om fall där förtvivlade läkare inte kunnat hjälpa kvinnor vars graviditet hotat deras hälsa. För läkarna återstår bara att se på när kvinnan och fostret dör under en plågsam förlossning.
Tidigare på kvällen hade jag träffat Enrique Saenz, partiledare för MRS, ett utbrytarparti från Sandinisterna. Han hade följt debatten på plats och sa att ”dagens debatt förde Nicaragua tillbaka till 1800-talet”. MRS, med tre parlamentsledamöter, var det enda parti som talade och röstade emot skärpningen av lagstiftningen.
Kampen mot abort och HBT-personers rättigheter går hand i hand, det handlar i grunden om att begränsa män och kvinnors möjlighet att bestämma över sina egna kroppar och uttrycka sin sexualitet. Tidigare på kvällen hade jag träffat transpersonen Marlene Vivas, aktiv i Nicaraguas enda HBT-organisation Amglim.
Sen 1992 råder det förbud mot homosexualitet i Nicaragua. Trots lagstiftningen kämpar bögar, flator, bisexuella och transpersoner på under förhållanden man knappt kan förstå. Marlene berättar om hur unga transpersoner spruttar in flygplansolja i sina bröst eftersom det saknas möjligheter till kirurgi. Flera transpersoner har dött de senaste åren på grund av att de på egen hand försökt förändra sina kroppar. Jag frågar Marlene om det finns något hopp, om någon lyfter och driver deras frågor. Hon skrattar som svar.
Nicaraguanerna är ett vackert folk. Jag kan inte låta bli att haja till när jag ser någon av alla dessa vackra män, det är ju trots allt en grundläggande mänsklig reaktion. Att kunna älska och känna åtrå är en gåva, en stor källa till glädje hos de flesta av oss. Ikväll gick jag på gay-klubben Tabu i Managua, hundratals bögar och några flator dansade och festade. Det hånglades i hörnen och par efter par gick hem hand i hand, som på vilket uteställe som helst. Det känns bisarrt att då påminna sig om att det vi känner är illegalt, att jag och tusentals nicaraguaner idag är kriminella.