Jag hade bestämt mig, jag skulle inte börja blogga. Visst har det gjorts påstöttningar, men det brukar inte funka på mig. Jag växte trots allt upp på en skånsk grisgård, men blev vegeterian under fem år. Jag föddes i stort sett in i Centerpartiet (Obs! Centerpartiet classic), men blev vänster. Jag har varit med i Vänsterpartiet i tio år, men fortfarande inte köpt någon manchester-kavaj. Och jag har suttit i riksdagen i snart ett år utan att ha bloggat...
Men nu ger jag mig. Inte på grund av några pretantiösa målsättningar. Inte för att jag köpt retoriken om att bloggandet kan förändra världen. (Jag kommer fortsätta stå där med mina flygblad på Wieselgrensplatsen, kalla mig gärna gammalmodig).
Någonstans börjar jag dock tröttna, tröttna på de nyheter som blir nyheter och på de nyheter som aldrig blir nyheter. Här vill jag skriva om de frågor och de människor som inte får plats på den svenska utrikespolitiska dagordningen. De palestinska barnen i Hebron som visiteras varje dag på väg till skolan, de osäkra aborterna som kostar minst 78 000 kvinnor livet varje år, den etiopiska ockupation av Somalia som drivit hundratusentals människor på flykt, trakasserierna av bögar och flator i Uganda. Ungefär så.
Då kör vi!