Framme i Managua, Nicaraguas huvudstad för tio dagars studieresa. 19 timmars flygresa, med mellanlandningar i Frankfurt och Miami, gav en välbehövlig möjlighet att fundera över stort och smått. Men tankarna fastnar mest vid svensk biståndspolitik.
När jag i maj bestämde mig för att åka till Nicaragua var tanken att studera konsekvenserna av bland den hårdast lagstiftningen i Latinamerika när det gäller abort och HBT-personer. Redan innan man skärpte abortlagstiftningen för ett år sedan dog 6000 flickor och kvinnor varje år i osäkra och illegala aborter...
Sen kom biståndsministerns presskonferens där en ny svensk biståndspolitik presenterades, under jubelrop från en samlad borgerlighet och deras hejarklack. Under påståendet om att "nu sätter vi fattigdomsbekämpningen i högsäte" drog man in biståndet till några av västra halvklotets fattigaste länder, däribland Nicaragua. Fokus för min resa har av naturliga skäl förskjutits en del. Plötsligt blev min uppgift att se vad konsekvenserna blir av att Sverige avvecklar sitt bistånd, att projekt efter projekt förlorar stöd, att folkrörelse efter folkröresle tvingas dra ner på sin verksamhet.
Hittar en broschyr om relationerna mellan Sverige och Nicaragua, på en bild pratar Olof Palme med nicaraguanska barn vid sitt besök 1984. Han var då den första västerländska regeringeschefen som besökte landet efter revolutionen 1979. Någon som tror att Reinfledt skulle göra detsamma idag?
För en regeringen som i tid och otid talar sig varma om den "transatlantiska länken" så är intresset osedvanligt svalt för huvudparten av de länder som ligger på andra sidan Atlanten. Med undantag för Venezuela och Kuba, länderna som borgerligheten älskar att hata, utmärks regeringens förhållande till Latinamerika av ointresse. Istället för en utrikespolitik där Sverige är närvarande där vi kan göra nytta, har vi fått en utrikespolitik där vi är närvarande där det är till nytta för oss.
Nu avvecklas det svenska bistånbdet till Nicaragua, Honduras, El Salvador, Haiti, Peru och Chile. Som ett brev på posten lär UD snart meddela att en rad ambassader i regionen stängs. Bakom sig lämnar man relationer som kapats, frivilligorganisationer och folkrörelser som står utan stöd och ett förtroendekapital som bränts upp.
Men regeringens beslut får inte bara konsekvenser i Nicaragua och de andra länderna i regionen. Genom decennier har tusentals svenskar engagerat sig i solidaritetsarbete med Nicaragua. Det har skramlats med bössor, som långt fler lagt en slant i. Det har arrangerats möten. Det har åkts på studieresor. Det har varit ett arbete som skapats en känsla av gemenskap, en känsla av genuin solidaritet. För solidaritet är inte en fråga om någon diffus och allmänn godhet och omtanke, det är just en känsla av gemenskap, en känsla som som skapas i den konkreta handlingen, i utbytet, i samtalet.
När nu regeringens stänger dörrarna till land efter land minskar kontakterna och utbytet, kvar blir ett lite fattigare Nicaragua och ett lite mer inskärnkt Sverige. Så slår man ihjäl solidariteten.