Tidningen Dagen har ett klart underhållningsvärde. Igår var huvudrubriken; "Glöm inte barnen i äktenskapsdebatten", som om de kristna homofoberna pratat om något annat än barnen varje gång vi HBT-personer krävt att vi ska slippa diskrimineras. När USA anföll Afghanistan och Irak med hänvisning till terrorattackerna 11/9 demonstrerade New Yorks befolkning under parollen "Not in our name". Kanske är det dags även i Sverige? För hur länge ska en högljudd minoritet tillåtas använda våra barn för att legitimera sina dunkla homofobi?
En favorit i gårdagens Dagen är en intervjuv med psykologen Eve Suurvee-Råstrand som säger; Det handlar om att ställa upp en norm som direkt påverkar barns psykosociala utveckling. Är normen att man ska leva homosexuellt ser jag en tydlig risk för att, till exempel, en tonåring som speglar sig i en annan tonåring av samma kön börjar tro att de ska gifta sig. De allra flesta går igenom en så kallad homosexuell period i barndomen, de tidiga tonåren. Det är en period som inte är så sexuell, där små förälskelser uppstår gentemot det egna könet, för att sedan fortsätta, frigöra sig och gå vidare mot en heterosexualitet. Men man kan fastna i den homosexuella perioden i sin utveckling. Det ska inte uppmuntras.
Själv hade jag en heterosexuell period i fjärde klass, jag var dödsförälskad i Karin Davidsson som gick i samma klass. Som tur var kunde jag frigöra mig och gå vidare mot en homosexualitet. Och tur det, annars hade det kunnat sluta precis hur som helst, ja jag kunde till och med blivit ledarskribent på tidningen Dagen och det ska ju inte uppmuntras.