Nästa helg är det toppmöte mellan EU och Afrika i Lissabon. Ingen lär ju missat hur ännu ett av Birgitta Ohlssons utspel körts över av borgarregeringen och att Reinfeldt kommer åka dit, trots att allt tyder på att Mugabe också kommer. Debatten om toppmötet har tangerat det surrealistiska och den som tjänat mest på det hela är Mugabe. Ohlsson, Gordon Brown & Co har krattat manegen för att toppmötet nu ska bli en "Mugabe-show". Så kan det gå när man sätter media-exponering framför viljan att förändra i verkligheten.
Jag besökte själv Zimbabwe 1999-2000. Jag känner efter det inga sympatier för Robert Mugabe, en man som under 90-talet monterade ner välfärdssystemet i Zimbabwe, driver hetskampanjer mot landet HBT-personer och tryckte ner oppositionella och frivilligorganisationer. Jag bodde tre veckor hos familjen Mkize norr om Bulawayo. De hade slagits mot Ian Smiths apartheid-regim under 70-talet och anslutit sig till befrielserörelsen Zapu.
Under 80-talet tvingades Zapu gå ihop med Mugabes parti Zanu efter omfattande förföljelser av Zapus anhängare, tiotusentals Zapu-anhängare mördades. Mrs Mkize berättade hur unggardister från Zanu kom till deras lilla gård beväpnande med machetes. "Nu ska ni få se hur ett foster ser ut" sa ledaren och tryckte sin kniv mot Mrs Mkize höggravida mage. De klarade sig dock med rena förskräckelsen och flydde. Att den svenska vänstern blundade inför dessa övergrepp är ett faktum, ett stort misstag vi har all anledning att ångra och dra lärdom av.
Så ska vi då inte bojkotta Mugabe och toppmötet i Lissabon? Mitt svar är Nej. Mugabe må vara en vidrig diktator, men det är han knappast ensam om i Afrika. Vad skickar vi för signal om vi säger "aldrig i livet att vi är på samma möte som Mugabe, men vi dricker gärna cocktails med kung Mohammed VI av Marocko, Etiopiens Meles Zenawi eller Sudans Omar al-Bashir"? Bara en signal om hyckleri.
Så varför upprörs man över Mugabe, men ser mellan fingrarna med de andra diktaturerna? Det är inte svårt att dra slutsatsen att det handlar om offrens hudfärg. Så länge Mugabe var klok nog att inte ge sig på landets vita minoritet så var de politiska ledarna och media i Europa tysta. Brytpunkten kom i början av 2000-talet när Mugabe gav sig på landets vita farmare; vita män och kvinnor som gjort sig rika på stulen mark och exploatering av svarta lantarbetare som levde under statarförhållanden (i bästa fall). Då kom krigsrubrikerna! För Västs stora skräck är fortfarande den Svarte Mannen som våldför sig på den Vita Kvinnan. Den skräcken går fortfarande så mycket djupare än omtanken om de mänskliga rättigheterna.