En av de få fördelarna med att vara sjuk är att man får tid att läsa. De senaste dagarnas "febertopp" gav mig möjlighet att läsa Adam Hochschilds "Spräng bojorna", om arbetet som ledde fram till att Storbritannien avskaffade slaveriet. En historia om kamp (framför allt bland slavarna i Västindoien), solidaritet och ofattbart mänskligt lidande. Och frågan man ställer sig i en tid då borgerligheten tar strid för mer anti-kommunistisk propaganda signerad Svensk Näringsliv är när Sveriges del i slaveriet ska komma upp på dagodningen och vårt land gör upp med sin historia.
"Spräng bojorna" är full av rapporter om enskilda övergrepp som i sin grymhet är svåra att förstå. Men det blir när Hochschild lyfter fram siffrorna som man förstår vidden av slaveriets vidrighet.
Så här skriver han om slaveriet i Västindien; "Det karibiska slaveriet var med alla mått mätt vida dödligare än slaveriet i den amerikanska södern. Inte för att sydstaternas slavägare var så snälla och vänliga som i Borta med vinden, utan för att odlingen av sockerör för hand var - och alltjämt är - en av de hårdast livsformerna på jorden. (...) När slaveriet upphörde i Förenta staterna hade ungefär 400 000 slavar som importerats under århundradena vuxit till en befolkning på nästan fyra miljoner. När slaveriet upphörde i Brittiska Västindien återstod det av en total slavimport på två miljoner en överlevande slavbefolkning på endast 670 000. Den lilla ön Martinique improterade under årens lopp fler slavar än alla de tretton nordamerikanska kolonierna, senare staterna, tillsammans. Den karibiska övärlden var ett slakthus för människor"
Och Sverige hade ordentligt med blod på sitt slaktarförkläde. 1784 till 1878 ägde Sverige ön Saint Barthélemy i Västindien, idag semesterparadis för "the rich and the famous", då ett slavhandelshelvete. Sverige införskaffade ön med just syftet att få ta del av slavhandeln mellan Afrika och Västindien. Slavarna på denna svenska ö blev fria först 1847, 14 år efter slaveriet avskaffats i Storbritannien och dess kolonier. Om detta må ni berätta...