I torsdags debatterade riksdagen biståndsbudgeten för 2008. Den stora nyheten var att borgarna till sist la korten på bordet om de skuldavskrivningar på 2 miljarder man finansierat med biståndsmedel sen valet. I sin beräkningar har man utgått från luftsiffror, flera gånger högre än skuldernas riktiga värde; vi har gång på gång frågat var pengarna i verkligheten tar vägen.
Holger Gustafsson (kd) la till slut korten på bordet; "De pengar som skrivs av minskar biståndsbudgeten och går in i den vanliga budgeten igen".
Demokratiska republiken Congos skuld till Sverige uppger regeringen uppgår till 1,2 miljarder, men Exportkreditnämnden uppger att den bara är värd 60 miljoner. Det innebär med andra ord att minst 1,14 miljarder av biståndet går direkt tillbaka till stadskassan i avvaktan på nya skattesänkningar för Sveriges överklass.
Jag sa bland annat så här i mitt inledningsanförande;
"Den borgerliga regeringen säger sig sätta kvaliteten i högsätet. I augusti kunde vi på debattplats i Dagens Nyheter, i en debattartikel signerad biståndsminister Gunilla Carlsson, läsa att Sverige ska gå från ett passivt bistånd till en aktiv utvecklingspolitik som vi kan vara stolta över, och till en politik som gör nytta där den behövs allra mest.
Bara ett par veckor senare landade budgeten på vårt bord och det är bara att konstatera att skillnaden mellan retorik och verklighet är stor. Om jag ska vara diplomatisk får jag säga att de borgerliga ledamöterna i den här debatten har ett hästjobb framför sig med att förklara hur den här budgeten bidrar till ökad kvalitet och gör utvecklingssamarbetet mer aktivt.
Det betänkande vi har på riksdagens bord är uppenbarligen en kompromiss. Folkpartiets och Kristdemokraternas tydligaste avtryck i den här budgeten är ju ett pärlband av deras svikna vallöften. Jag förstår att det inte har varit lätt att försöka tillfredsställa frireligiösa biståndsvänner, biståndshatarna på Timbro och ett statsråd som helst vill se sitt eget utgiftsområde minska. Det är bara att beklaga att det är biståndets kvalitet och världens fattiga som har betalat det högsta priset för era kompromisser och er regeringsfrid."