Idag ramlade det in en sen julklapp till biståndshatarna i Svenskt Näringsliv och deras hang-arounds. Aftonbladet beskriver under rubriken "Biståndsfiaskot" ett misslyckat biståndsprojekt i miljardklassen i Tanzania; ett pappermassabruk som byggdes på 80-talet. Undertonen är att de 29 miljarder Tanzania fått i svenskt bistånd (i 2004 års penningsvärde) slösats bort på resultatlösa projekt.
Att miljarder slösades bort under 70- och 80-talet på så kallade "vita elefanter", dvs storskaliga projekt utan förankring hos befolkningen eller förhållandena i Syd, är knappast någon nyhet. Det finns en hel del att lära, vilket man till viss del gjort. Men när biståndshatarnas rallarsvingar går är det så klart krav på "haverikommissioner", avskaffat 1%-mål och kraftigt minskat bistånd som gäller i vanlig ordning. Ska någon haverikommission tillsättas borde det vara för den svenska biståndsdebatten. I högerns hatattacker på biståndet har verklighetsförankring, faktakontroll och intellektuell hederlighet för länge sedan försvunnit.
Visst har det funnits och finns problem med svenskt bistånd. Biståndet har detaljreglerats i alldeles för höggrad av ekonomer i Stockholm, Washington och Geneve, Nords egna ekonomiska och politiska intressen har fått styra i alltför hög grad och möjligheterna för befolkningen i Syd att få sätta sin egen agenda för sin utveckling har varit minimal. Ingen av dessa problem löser man genom att man avskaffar 1%-målet, tillsätter nyliberala haverikommissioner eller låter näringslivet få större inflytande över biståndets utformning.
Jag har haft förmånen att besöka en hel del svenska biståndsprojekt sen valet 2006. Jag har sett dåliga projekt, men också en del lyckade som vi kan lära av. I just Tanzania har Rfsu stött lokala ungdomsmottagningar där tanzanierna på sina egan villkor fått formulera sina strategier för att arbeta med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I Nicaragua har FondeAgro genom rådgivning och mikrokrediter på landsbygden i grunden förändrat tillvaron för tusentals fattiga bönder, i synnerhet kvinnor. Men att beskriva framgångssagor ger knappast några rubriker i kvällspressen. Vem tror att vi kommer få se artikeln "biståndssuccéen" framöver?