Sent igår kväll landade mitt plan efter fyra dagars besök hos ett bortglömt folk i ett borglömt land. Västsahara är Afrikas sista koloni. Sedan 1975 ockuperas merparten av landet av Marocko. Huvuddelen av västsaharierna flydde då och lever sen dess under svåra förhållanden i fem flyktingläger i Tindouf i Algeriet. 32 % av Västsahara är självständigt och styrs av SADR (Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken) som erkännts av ett 70-tal stater.
Polisario är Västsaharas befrielseorganisation och kämpar sedan 1973 för självständighet och för västsahariernas rättigheter. Under två dagar deltog jag vid Polisarios 12:e kongress i den befriade staden Tifariti, nära gränsen till Mauritanien.
Sen 1991 har Polisario förhandlat med Marocko om en fredlig lösning. Polisario kräver en folkomröstning där ett av alternativen ska vara självständighet för Västsahara, ett krav som bl.a. FN stödjer. Men efter 16 år av förhandlingar har lite hänt; Marocko har förhalat förhandlingarna och vägrat kompromissa samtidigt som Polisario gång på gång gått den marockanska ockupationsmakten tillmötes. En fredlig lösning är idag i stort lika avlägsen som när förhandlingarna inledes.
Flyktinglägret "27 februari" i Algeriet
Några saker slår en efter att besökt såväl flyktinglägren i Algeriet och kongressen i de befriade delarna av Västsahara. Det första är självklart den fattigdom och hopplöshet som saharierna tvingats in i. 170 000 bor i flyktingläger sen 70-talet, beroende av omvärlden för humanitär hjälp i form av livsmedel och vatten. En saharisk flykting har totalt 7 liter vatten per dag och en minimal ranson av mjöl, olja och socker till sitt förfogande. Bristsjukdomar och undernäring är en naturlig del av en saharisk flyktingsliv.
Personligen förstår jag inte hur man orkar upprätthålla någon slags mänsklig värdighet under sådana förhållandena. Men saharierna är tålmodiga och uppvisar en gästfrihet som inte är av denna värld. Trots ockupation och omvärlden svek är drömmen om ett fritt Västsahara starkt.
Men nu mullrar det bland västsaharierna. Varför förhandla och kompromissa år ut och år in när freden och friheten fortsätter vara avlägsen? Varför vädja om stöd till omvärlden när omvärldens svar är att sluta avtal med Marocko och exploatering av Västsaharas fiskevatten, i strid med folkrätten? Av naturliga skäl höjs nu röster för en återgång till den väpnande kampen. Skulle så ske vilar ansvaret tungt på Marockos allierade, Spanien, Frankrike och USA, som genom sitt villkorslösa stöd till Marocko aktivt förhindrat en fredlig lösning.
I januari går förhandlingarna inom FN in på sin tredje runda. Ska dessa vara framgångsrika krävs att omvärlden sätter press på Marocko; upphäver fiskeavtalet, fryser importen av fosfat från de ockuperade områdena, erkänner SADR och skickar diplomatiska delegationer in i de ockuperade delarna av Västsahara för att undersöka Marockos omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna.
De utländska gästernas tältläger
Kongressfest!
Vänsterpartiet har sedan valet lagt två motioner där vi lyft vår solidaritet med Västsaharas folk och kraven på ockupationsmakten Marocko. Motionen från 2006. Motion från 2007.