Det är inte utan att man imponeras över den mediala dramaturgin runt primärvals-cirkusen i USA. Kommer på mig själv att närmast maniskt följa opionsmätningar från South Carolina, Hillarys tårar och "rock'n'roll-känslan" på Obamas välregiserade möten. Det är nästan samma spänning som man upplever under sammanräkningen av rösterna under slutskedet av Eurovision Song Contest eller en staffett i längskidor i världscupen.
Liknelsen kanske inte haltar så mycket trots allt. Primärvalen påminner mer om underhållningsindustri än politik, det är talande i sammanhanget att Aftonbladet låter f.d. musikjournalisten Per Bjurman sköta rapporteringen från USA. Bakom rapporter om vem som glöder på sina möten, sover minst, är kusin med Raila Odinga osv döljs faktumet att politiken är sekundär i dessa val och inte så konstigt heller. Skillnaderna är minimala. Ingen kandidat kommer innebära ett skifte i USA:s utrikespolitik. Hillary Clintons och John McCains segrar i natt påverkar därför världen ungefär lika mycket som om Georgien ror hem ESC i vår eller om Tyskland vinner en seger i längdskidsvärldscupen.
Mycket påminner om ett provval i en annan del av världen;
Göteborgs Posten 26 mars;
"Kungariket Bhutan i Himalaya är på väg att införa demokrati. Nästa år hålls landets första allmänna val, men för att allt ska flyta perfekt när det verkligen gäller anordnas låtsasval i vår.
Fyra låtsaspartier, samtliga företrädda av låtsaskandidater, får bhutaneserna välja mellan i låtsasvalen 21 april och 28 maj.
Samtliga partier har fått namnet Åskdrakens parti, med tilläggen det blå, gröna, röda respektive det gula."