Det är inte utan sorg man följer utvecklingen i Kenya. Det eskalerande våldet och flyktingströmmarna kommer skapa sår som kommer ta lång tid att läka. Den förhoppning som fanns om en demokratisk utveckling vid förra valet 2002 verkar grusats.
Tyvärr ska man inte vara alltför förvånad över utvecklingen. Kenya är och har länge varit ett skolboksexempel på hur etnicitet politiserats och politiken etnifierats. Både Kibaki och oppositionskadidaten Odinga är fast förankrade i ett politiskt system där etnicitet är allt och ideologi och visioner är utplånade.
Raila Odingas pappa Oginga Odinga var 60-talet en av de få som försökte bryta med etnifieringen av av den kenyanska politiken, som grundlades redan under britterna kolonialstyre. Han bröt sig ur KANU (som styrde Kenya 1963-2002) och bildade KPU, Kenya People's Union, som utgick från en klassperspektiv istället för etnicitet. Försöket krossades effektivt av KANU och Jomo Kenyatta under det sena 60-talet och därigenom omintetgjordes det hot som KPU innebar mot KANUs etniska bas bland den största gruppen; Kikuyerna. 1965 konstaterade Kenyattas regering i ett dokument att "no class problems arose in the traditional African society and none exists today among Africans". Ett politiskt system som utgick från klass- och ideologibaserade partier och rörelser utmanövererades till fördel för ett system som utgick från nepotism och etnicitet. Så la den styrande eliten grunden för det kenyanka samhälle vi idag ser effekterna av när hus bränns, människor huggs ner och flyktingkonvojerna växer.
Under Kenyattas efterträdare Daniel Arap Moi fördes politiseringen av etnicitet till nya höjder i takt med att Mois popularitet sjönk. Så fort kritiken växte sådde Moi splittring mellan de olika etniska grupperna, Kikuyer, Kalenjis, Luos mfl.
Kombinationen en auktoritär president och nyliberala strukturanpassningsprogram som slog i sönder det lilla av välfärd, infrastruktur och samhällsservice som fanns födde en grundläggande frustration hos miljoner kenyaner och känsla av att vara förfördelade.
Tyvärr tror jag att möjligheterna är små att Mwai Kibaki eller Raila Odinga på allvar kan erbjuda några lösningar på Kenyas grundläggande problem; stora klyftor, frustration och växande konkurrens om minskande resurser.