Idag har jag debatterat en interpellation om Västsahara med Carl Bildt. Interpellationen tillkom efter mitt besök i Västsahara före jul.
I debatten sa jag bl a;
"Västsaharierna har valt den fredliga vägen för att lösa konflikten, man förhandlar och kompromissar. I Västsahara har man bekämpat ockupationen med fredliga medel. Men omvärldens belöning för detta fredliga vägval har varit obefintlig, istället har omvärldens blickar riktats mot andra delar av världen och västsahariernas kamp och lidande har förpassats för världssamfundets dagordning. Tyvärr har frågan inte heller i Sverige fått speciellt stort utrymme, i regeringens 23-sidiga utrikespolitiska deklaration förra veckan lyfte regeringen Marockos möjligheter att närma sig unionen, men nämnde inte Västsahara-frågan överhuvudtaget. Det är en märklig prioritering när konflikten befinner sig i ett sådant avgörande skede.
Marockos ockupation skulle inte vara möjlig utan det stöd man åtnjuter av sina allierade i Frankrike, Spanien och USA. I sin verksamhetsberättelse, som presenterades av Västsaharas president Muhammad Abdelaziz konstaterade Polisario att en fredlig lösning förhindrats ”på grund av att vissa Västmakter valt att stödja orättvisa och kolonialism på bekostnad av folkrätt, mänskliga rättigheter och principen om demokrati och rätten till självbestämmande”.
