Varför är Demokratiska Republiken Kongo ett av världens fattigaste länder, trots att man har enorma tillgångar på diamanter, guld, koppar och kobolt? Hade Timbro fått svara hade svaret troligtvis blivit "för mycket bistånd - för lite utländska investeringar".
I en spännande rapport som Diakonia släppt i dagarna visar man hur utländska investeringarna, finansierade via Europeiska och Afrikanska utvecklingsbankerna, snarare varit ren plundring och förvärrat de problem som förhindrar utveckling och fattigdomsbekämpning i Kongo. Att det numera inte helt okända Lundin Mining spelat en central roll gör rapporten inte mindre intressant.
Gruvprojektet Tenke Fungurume Mining, där svensk-kanadensiska Lundin Mining är en av huvudägarna, är ett exempel på detta. Redan när kontraktet slöts 1996 utlovade Lundingruppen grundare Adolf Lundin en donation till dåvarande diktatorn Mobutos ”valkampanj”. Efter att Mobuto störtats betalades 25 miljoner USD in på ett bankkonto som tillhörde ett bolag som till 50 % ägdes av den nye ledaren Laurent-Désiré Kabila. IMC, International Mining Consultants Groups, ansåg att kontraktet med den kongolesiska staten borde omförhandlas eftersom det var alltför ofördelaktigt för landet. Av TFM:s nettoinkomster avsätts endast 0,3 % i en social fond med syfte att skapa utveckling. Samtidigt tvingas invånarna i närheten av gruvan att lämna sina hem och överge sin mark utan att få fullgod ersättning.
Jag har idag lämnat in en skriftlig fråga till Bildt; vad tänker regeringen göra för att Demokratiska Republiken Kongo och andra fattiga stater får behålla en större del av vinsterna från sina naturtillgångar?