Runt om i Europa har förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap lockat fram en islamofobi som borde göra oss mörkrädda. Trots att det bor fler muslimer än skandinaviska lutheraner inom EU utmålas muslimer som något främmande och icke-europeiskt.
I Sverige ser det, med undantag för Sverigedemokraterna, annorlunda ut. Alla partier sluter upp bakom Turkiets rätt att bli medlemmar i EU den dag man uppfyller kraven för medlemskap. Men ibland känns det svensk debatten minst lika havererad som den österrikiska eller franska. Medan Sarkozy spelar på främlingsfientlighet och tar varje chans att svartmåla Turkiet på islamofobisk grunder väljer den svenska borgerligheten att blunda för de problem och utmaningar Turkiet står inför och målar en ständigt rosa-skimrande bild av utvecklingen i landet..
Jag talar vid manifestation för erkännande av folkmordet 1915 av armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier mfl.
"EU-medlemskap kommer leda till reformer" är det ständiga svaret på alla synpunkter på Turkiets fortfarande odemokratiska inslag och öppna diskriminering av sina etniska och religiösa minoriteter. Men ska de pågående förhandlingarna leda till välbehövliga reformer kräver det att man är beredd att ställa krav. Och visst ställer EU krav på Turkiet; hamnar ska öppnas, jordbrukspolitiken avregleras, statliga företag privatiseras osv. Mänskliga rättigheter kommer långt ner på prioriteringslistan...
När Turkiets premiärminister Erdogan besökte Sverige för ett par veckor hälsades han av folkpartiets Carl B Hamilton med orden "You are among friends" efter att Erdogan hävdat att det inte existerande någon politisk eller ekonomisk diskriminiering av kurderna och försvarat artikel 301 som använts för att slå mot oppositionella, bland annat nobelpristagaren Orhan Pamuk.
Och det är trots allt bara en del av Turkiets välkända och omfattande problem; offensiven i norr Irak/Irakiska Kurdistan fortsätter med oförminskad styrka, repressionen har ökat mot vänster- och kurdiska grupper (Vänsterpartiets systerparti DTP riskerar att förbjudas och dess partiledare sitter i fängelse), tortyr och polisbrutalitet är fortfarande vanligt förekommande, vallagarna är utformade för att utestänga all opposition (bland annat genom Europas högsta gräns för vid val; 10 %) och de kristna och kurdiska minoriteterna utsätts för omfattande trakasserier, mer eller mindre sanktionerade av statsledningen. Man undrar vad regeringen i Ankara måste hitta på för att inte vara "en vän" till folkpartiet och den svenska borgerligheten?
I en debatt som domineras av islamofobi eller rosa-skimrande skönmålningar glömmer man bort de som borde stå i fokus för en hederlig debatt om Turkiets EU-.medlemsskap; Turkiets etniskt och religiösa heterogena befolkning och deras mänskliga rättigheter.