Egentligen borde man säga något om de senaste dagarnas dokusåpa i regi av Fredrick Federley. Men det har andra redan gjort på ett lysande sätt.
Inte lika uppmärksammad var måndagens debatt om regeringens nya "Politik för global utveckling", även om den hade förtjänat det.
Vänsterpartiet har varit en av de tydligaste kritikerna mot den borgerliga regeringens biståndspolitik, men på ett område har jag hitintills kunnat berömma biståndsministern Gunilla Carlsson; hennes engagemang för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Därför känner jag mig så besviken när jag ser regeringens nya biståndspolitik. För när man skulle gå från ord till handling glömdes plötsligt kvinnorna bort.
Sveriges nya biståndspolitik ska genomsyras av två perspektiv - inget av dem är jämställdhetsperspektivet. Man har fokuserat på sex globala utmaningar, "de viktigaste globala utmaningarna" sa biståndsministern - ingen av dem är kränkningarna av kvinnors rättigheter. Man har valt 18 fokusområden - två av dem fokuserar på kvinnors och flickors rättigheter. På de flesta områden, i synnerhet den nu upp-hausade fokuseringen på handel, tillväxt och investeringar, förpassas jämställdheten till att i bästa fall bli pliktskyldiga bisatser.
Samtidigt har regeringen beslutat, för andra året i rad, att dra ner stödet till UNIFEM, FN:s kvinnor fond. UNIFEM är ett av de mest kontroversiell FN-organen genom att man har ansvaret för kvinnor rättigheter. Man arbetar med att bekämpa kvinnor fattigdom och exkludering, motverka spridning av HIV/Aids bland kvinnor, kämpar mot mäns våld mot kvinnor och vill stärka kvinnors deltagande i beslutsprocesser.
I år sänker Sverige stödet till UNIFEM från 24 till 22 miljoner. Norge och Danmark väljer samtidigt att fördubbla det och Finland ökar sitt stöd i år med 25 %.
Just nu pågår UNIFEM:s kampanj "Say no" mot mäns våld mot kvinnor. När regeringen nu sviker kan vi andra åtminstone skriva under deras namninsamling.