Igår debatterade riksdagen regeringens skrivelse "Sverige och Afrika - en politik för gemensama utmaningar". I en debatt på över tre timmar var de ideoligiska skillnanderna tydliga; mellan regeringen som ensidigt ser frihandel och utländska invetseringar som lösningar på Afrika många utmaningar och vi som ser en i grunden orättvis kapitalistisk världsordning som hindret för möjligheterna till utveckling, jämlikhet och fattigdomsbekäpning i Afrika.
I mitt anförande sa jag bl a ; "Regeringen har i sin Afrikapolitik utgått från den liberala ekonomins teorier, standardmodell 1a. Lika lite som Afrika kan beskrivas genom klichéer om parande lejon och svältande barn, lika lite kommer liberala ekonomiska klichéer att lösa Afrika utmaningar".
"Det största hindret för utveckling i Afrika är och har varit att Afrika saknat makt över sina egna samhällen, sina egna naturtillgångar och sin egen utveckling. Alltför många gånger har försök till fattigdomsbekämpning slagits i spillror av omvärldens krav, multinationella företags plundringar och orättvisa handelsregler."
Men en avgörande ideologisk skiljelinje gick också i synen på hur vi ska föhålla sig till Afrika. Medan jag lyfte fram behovet att Afrikas nya demokartier måste få avgöra sin egen framtid och sätta sin egen agenda med samma handlingsutrymme som Sverige hade när vi byggde upp vårt välfärdssystem, så slåss borgerligheten hårdnackat för att omvärlden ska detaljreglera den ekonomiska politiken i Afrika genom påtvingade handelsavtal och IMF:s och Världsbankens ständiga krav.
Jag sa bl a;
"Vi är övertygade om att de som verkligen sitter inne med svaren till hur Afrika ska utvecklas inte är ekonomer i korridorerna på Internationella valutafonden, de är inte biståndsexperter i Europa och inte heller ledamöter av riksdagens utrikesutskott. De som sitter på svaren är småbönderna i Tanzania, gruvarbetarna i Zambia och kvinnorna på marknaden i Lagos. Afrikas befolkning måste tillåtas att formulera sina egna mål och sina egna visioner och styra sin egen utveckling."
Att kräva att Afrikas stater ska få bestämma mer än färgen på gardinerna i sina presidentpalats provocerade de borgerliga representanterna. Dagens tuppjuck stog Carl B Hamilton för när han sa att "Jag vet inte i vilket slags ekonomisk situation Zimbabwe hade befunnit sig i om Hans Linde hade fått bestämma. Men det hade väl varit om möjligt ännu värre".
IMF och Världsbanken spelar en central roll för många afrikanska länder. Om de inte uppfyller institutionernas krav så förlorar de inte bara lån och bidrag från dessa utan också från många givare, inklusive Sverige, som kopplat sitt utvecklingssamarbete till att det finns ett samarbete med IMF och Världsbanken.
Dessa krav, som kallas konditionalitet, brukar beskrivas av deras förespråkare som krav på god samhällsstyrning, mänskliga rättigheter och korruptionsbekäpning, så var fallet även igår. Jag vet inte om de är okunninga eller om de helt enkelt ljuger.
I en utmärkt rapport från Eurodad, som är ett nätverk för frivilligorganisationer i Europa konstaterar man att 50 % av de krav som ställts handlar om privatiseringar, i synnerhet av statliga företag som ansvarar för telekommunikationer och energi. I Uganda, där IMF och Världsbanken sammanlagt ställde 197 vilkor för fortsatt samarbete krävde man privatiseringar av vatten. I andra länder har man ställt så rigida krav på inflationsbekämpning att länderna tvingats lägga biståndspengar i sin valutafond istället för att göra satsningar på utbildning, hälsovård och infrastruktur (som skulle kunna driva upp inflation).
I flera fall blir konditionaliteten bisarr. I Mali krävde man att regeringskontoret för landfrågor skulle flytta till en annan byggnad, i Burkina Faso skulle man köpa in ett visst dataprogram och i Uganda skulle man se över sin skolidrottspolicy. Jag tycker skolidrott är viktigt, men det är bisarrt att villkora stöd till sjukvård i ett av de länder som drabbats hårdats av Hiv/Aids med att man måste se över sin policy för skolidrott.
Så här ser "den vite mannen börda" ut 2008, detta till synnes oändliga projekt för européer och nordamerikaner att rädda afrikanerna från sig själva.