Åter till den grå vardagen, Pride är över. Den bestående känslan är en stark känsla av stolthet att tillhöra denna brokiga och mångfacetterade rörelse som HBT-rörelsen är. En hel del straighta har svårt att förstå det här med stoltheten, stolthet över en sexualitet? Men när jag gått genom Pride park och dansat mig igenom pararden så är det just stolthet jag känner bland läderbögar, galna transor och regnbågsfamiljer. Vi är olika, men förenas i vår gemensamma erfarenhet att inte uppfylla samhällets normer, av modet att våga vara sig själv. Det förenar oss och skiljer oss från alla straighta.
Till Pride hör också gnället från sexual-konservativa, högerkristna och allmänna moralister. Jag måste säga att jag kommer sakna dem den dagen de ger upp. De visar att Pride fortfarande behövs och är ju på många sätt underhållande i sin skräck inför vår glädje, kärlek och sexualitet.
Däremot blir jag hyfsat trött på HBT-personer som ondgör sig över att vi som deltar i Pride är för extrema och ger "fel" bild av HBT-personer. I gårdagens Aftonbladet var det dags igen.
Stefan Moberg skriver; "Visst är det fler och fler som lever öppet, men det är inte tillräckligt många som ens vågar förknippas med ordet bög, flata, bi eller trans pga andra människors syn på oss såsom sexdårar och extrema sexmonster! För det är så övervägande många svenskar ser oss, som vi visas upp i medierna i och runt Pride."
Det har alltid funnits HBT-personer som sökt acceptans genom att måla upp en bild av att HBT-personer är precis som alla andra, vi har bara lite annat för oss i sovrummet och läderbögarna, schlager-fjollorna, transorna, och butch-flatorna inte är representativa. Jag kan förstå räddslan för att vara annorlunda, att avvika från normen är fortfarande förenat med ett högt pris i många sammanhang i Sverige.
Men för mig är livet för kort för att vara "straight acting", att spela något jag inte är. För vår kamp har handlat om rätten att vara sig själv, på våra egna villkor. Istället för att för att gnälla på fjollor, transor och läderbögar i Pride paraden borde vi säga "Tack för ert mod, tack för att ni sticker ut!"
Tiina Rosenberg hade en viktig poäng i sitt inledningstal när hon sa att vi HBT-personer inte hatas på grund av vår förmåga att älska, utan på grund av vår sexualitet.
Är den brokiga samling HBT-personer på Pride representativa för HBT-personer i Sverige? Jag vet inte, och jag bryr mig faktiskt inte. Oavsett om du är straight-acting 45-åriga bög på Volvo eller 17-årig schlager-fjolla på frisörsalong ska vi ha våra rättigheter och förtjänar respekt och acceptans.
We're here, we're queer, get just to it!
