På plats i Hanoi i Vietnam. En historietung plats för alla med hjärtat till vänster. Få länder symboliserar så tydligt den svenska vänsterns internationella solidaritet och krigsmotstånd som Vietnam.
"Därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet trimuferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi - julen 1972."
Sa Olof Palme efter att USA genomfört rena terrorbombningar. Då hade Sverige redan i tre år haft diplomatiska förbindelser med dåvarande Nordvietnam, som första västland. Tusentals svenskar hade gått i demonstrationstågen och sålt FNL-bulletinen och ytterligare tusentals skulle göra det innan Vietnam fick sin frihet 1975. Sen dess har det flutit en del vatten i Röda floden.
Idag kallar sig Vietnam för en socialistisk markandsekonomi, ja man kämpar tom för att bli klassificerade som marknadsekonomi av EU och USA, vilket skulle ge vissa handelspolitiska fördelar. Och det är inte bara retorik; sen 2001 har 3500 av de 5500 statliga företagen privatiserats. Man räknar med 300 000 privata företag i landet. Nike har 200 000 anställda i landet, en siffra som man själva vill fördubbla. Och de multinationella företagen trängs i de ekonomiska frizonerna.
Idag hade vi möte med ekonomen Vo Tri Thanh som jobbar för en stiftelse knuten till Departementet för planering och investering. Han sa " vi älskar dollar" och fortsätter tala om behovet av landkoncentration inom jordbruket (de ger stordriftsfördelar), spill-over-effekterna för de delar av samhället som tillåts gå före och problemet att alla vietnamesiska familjer inte vill bli företagare. En moderat frågar om han fått sin utbildning i USA eftersom han "låter som en amerikansk ekonom". Jag vill fråga var socialismen tog vägen i den socialistiska marknadsekonomin i Folkrepubliken Vietnam.
Hammaren och skäran som gatudekoration i Hanoi
Men medan de ekonomiska reformerna under beteckningen Doi Moi (återuppbyggnanden) går i ett rasande tempo känns det politiska systemet fånget i en annan tid. Vi träffar samvetsfången Phom Hon Son som efter flera år i fängelse nu sitter i husarrest. Hans brott: att översätta en artikel om demokrati till vietnamesiska och som han publicerade på nätet på nätet. Han är bara en av många.
Vi besöker parlamentet och får av en leende vice ordförande redovisat hur demokratiskt Vietnam är under enpartistyret under Kommunistpartiet. De vietnamesiska parlamentarikerna är charmiga, men deras syn på demokrati känns marginellt fräschare än Brezjnevs.
En av de borgerliga ledamöterna frågar hur jag kan vara socialist när jag ser "hur det gått". Jag svarar, som så många gånger förut att socialism kan förklaras med tre små ord; Mycket Mera Demokrati. Ett system där demokratin omfattar både det politiska systemet och ekonomin. Men i Vietnam finns inte demokartin i någon del.
Vad tog då socialismen, visionerna och drömmarna vägen? Det måste erkännas att Vietnam gjort stora sociala framsteg under svåra omstädnigheter (man har invaderats av fyra av FN:s fem permanenta medlemmar i moderna tid). Man kommer nu nå sju av åtta Milleniemmål , antalet fattiga har minskat med 75% och barnadödligheten med 70 % sen 1990. Det innebär att miljoner vietnameser kunnat i grunden fått värdiga liv, men det innebär inte socialism. Ska man vara elak betyder det att regimen fattat att de kan köpa tid genom välfärdssatsningar.
Mitt i Hanoi ligger Ho Chi Minh i sitt enorma mausoleum. Frågan är hur stilla han vilar i sin grav?
