Hans Linde

I söndags gick väljarna på Madagaskar till valurnorna för att välja nytt parlament. Allt tyder på att det styrande partiet TIM (Tiako I Madigasikara – Jag älskar Madagaskar) vinner. TIM grundades av den sittande presidenten, Marc Ravalomanana, som är typ ön svar Ingvar Kamprad. Han började som utfattig pojke att sälja yoghurt på huvudstaden Antananarivos gator, gjorde sig snabbt en förmögenhet på just yoghurt och är nu ön rikaste man. Ravalomanana har lovat att han ska styra landet på samma framgångsrika sätt som han styrt sitt mejeri-imperium Tiko. Precis som det brukar gå när den typen av män tar makten har antalet nya bilar och lyxbostäder i huvudstaden Antananarivo ökat kraftigt samtidigt som de rapporteras om svältkatastrofer på den utfattiga landsbygden.

Så varför ödsla utrymme om ett bortglömt val på en i stort sett bortglömd ö?

I dagarna diskuteras att skicka ett svenskt amfibieregemente om 200 pesoner till Tchad och Centralafrikanska republiken vid årsskiftet inom ramen för en EU-ledd fredsbeverande insats. Jag tycker i grunden insatsen är bra; det finns ett tydligt FN-mandat, ett bräcklig fredsprocess som beghöver omvärldens stöd för att överleva och en enorm humanitär katastrof i gränsområdet till Darfur.

Men insatsen är inte okomplicerad. Den svenska insatsen kommer nära samarbeta med den f.d. kolonialmakten Frankrike som inte direkt har en vit meritlista i denna bortglömda del av Afrika.

Avverkat fyra timmar EU-nämnd på förmiddagen. Bråkat med fyra minstrar om situationen på Gaza, EU:s militarisering, sanktionerna mot Burma osv. En fråga som inte fick lika mycket utrymme var det nya partnerskapsavtalet med Kap Verde. Men som så ofta i EU-sammanhang; djävulen finns i detaljerna!

Nästa helg är det toppmöte mellan EU och Afrika i Lissabon. Ingen lär ju missat hur ännu ett av Birgitta Ohlssons utspel körts över av borgarregeringen och att Reinfeldt kommer åka dit, trots att allt tyder på att Mugabe också kommer. Debatten om toppmötet har tangerat det surrealistiska och den som tjänat mest på det hela är Mugabe. Ohlsson, Gordon Brown & Co har krattat manegen för att toppmötet nu ska bli en "Mugabe-show". Så kan det gå när man sätter media-exponering framför viljan att förändra i verkligheten.

Igår åt jag middag med Ellen Johnson-Sirleaf och en delegation från Liberia på Villa Bonnier.(Inte utan att jag satt och log åt att här sitter en jäkla skånsk grisfarmarpåg och skålar med högdjuren). Johnson-Sirleaf är ingen rödglödgad socialist och den borgerliga pressen för henne till skyarna, kanske till och med lite för högt. Men för en gångs skull kan jag skita i det, jag gillar tanten!

Sent igår kväll landade mitt plan efter fyra dagars besök hos ett bortglömt folk i ett borglömt land. Västsahara är Afrikas sista koloni. Sedan 1975 ockuperas merparten av landet av Marocko. Huvuddelen av västsaharierna flydde då och lever sen dess under svåra förhållanden i fem flyktingläger i Tindouf i Algeriet. 32 % av Västsahara är självständigt och styrs av SADR (Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken) som erkännts av ett 70-tal stater.

Polisario är Västsaharas befrielseorganisation och kämpar sedan 1973 för självständighet och för västsahariernas rättigheter. Under två dagar deltog jag vid Polisarios 12:e kongress i den befriade staden Tifariti, nära gränsen till Mauritanien.

Jag hade förmånen att tala till de drygt 900 delegaterna och 250 internationella gästerna på Polisarios kongress på den svenska delegationens vägnar. En av de häftigare upplevelserna i mitt liv!

Pressmeddelande idag. Interpellationsdebatt med Bildt efter jul, så har man något att göra mellan knäck och grötrim.

Det är inte utan sorg man följer utvecklingen i Kenya. Det eskalerande våldet och flyktingströmmarna kommer skapa sår som kommer ta lång tid att läka. Den förhoppning som fanns om en demokratisk utveckling vid förra valet 2002 verkar grusats.

Tyvärr ska man inte vara alltför förvånad över utvecklingen. Kenya är och har länge varit ett skolboksexempel på hur etnicitet politiserats och politiken etnifierats. Både Kibaki och oppositionskadidaten Odinga är fast förankrade i ett politiskt system där etnicitet är allt och ideologi och visioner är utplånade.

För den som har en stund över imorgon vid nio på morgon kan få se mig debattera med handelsminister Ewa Björling om EPA-avtalet, handelsavtalet mellan EU och Afrika som nu "framförhandlas" (man skulle också kunna säga "påtvingas" genom hot och fiffel). I Sverige har kanske inte EPA-frågan varit någon kioskvältare men i Afrika har protesterna varit omfattande bland fackföreningar, bondeorganisationer osv. Även Internationella Valutafonden och EU-kommissionen har visat i konsekvensanalyser att risken är stor att handelsavtalen kommer slå sönder förutsättningarna för utveckling och fattigdomsbekämpning. Ändå vägrar EU ta intryck av kritiken och använder allt smutsigare tricks för att påtvinga Afrika ett handelsavtal man aldrig velat ha.

Lemurerna på Madagaskar vill inte heller ha EPA-avtalet. Vad är det för hjärtlöst statsråd som påtvingar lemurbebisen ett handelsavtal den inte vill ha?

Det finns dem som hävdar att begrepp som imperialism och nykolonialism inte längre är aktuella att använda. Men bakom retoriken och deklarationern behandlas Afrika alltför ofta som "den vite mannens börda".

Världsbanken är idag en av de största biståndsgivarna genom Internationella utvecklingsfonden, IDA. Sverige är en av de stora bidragsgivarna. Under kommande tre år uppgår biståndet via IDA till minst 41,6 miljarder dollar. IDA spelar således en avgörande roll i många fattiga länders arbete för utveckling och fattigdomsbekämpning. IDAs utvecklingssamarbete är dock inte ovillkorat. Biståndet är kopplat till makroekonomiska policyvilkor med krav på bl.a. handelsliberaliseringar, utgiftstak för hälsosektorn och privatiseringar i mottagarländerna.

Madagaskars lemurer vill inte heller påtvingas några privatiseringar.

I dagens Flamman kan man förutom en utmärkt ledare av Aron Etzler om Vänsterpartiets utveckling och utmaningar läsa en debattartikel av mig om Zimbabwe.

"Zimbabwe är idag utan tvekan en starkt auktoritär stat där yttrande- och mötesfriheten är starkt begränsat och där oppositionella lever under konstant hot om förföljelse, utomrättsliga arresteringar och tortyr. President Robert Mugabe har sedan länge lämnat alla former av visioner och ideal bakom sig, om de nu någonsin existerade, för att istället utvecklas till en starkt auktoritär ledare som sätter sin egen maktposition före zimbabwiernas bästa. Situationen i Zimbabwe är inte enkel eller svart-vit, men det går inte att bortse från regimens stora ansvar för den politiska och ekonomiska situationen som drabbar vanliga zimbabwier oerhört hårt.

Zimbabwe är idag i stort behov en verklig jordreform där den svarta befolkningen får tillbaka den jord de bestals på under det brittiska kolonialstyret. Men när Mugabe idag använder jordfrågan och en retorik om kolonialism så handlar det om att skapa legitimitet för sin egen regim och misskreditera den brokiga oppositionen mot hans styre, inte om rättvisa för befolkningen.

Igår hade jag, Jens Holm och Wiwi-Anne Johansson en debattartikel om EPA, EU:s nya handelsavtal med Afrika på SVT opinion.

EPA skulle innebära ömsesidig marknadstillgång, vilket innebär att en tullsänkning i EU ska motsvaras av liknande sänkningar i Afrika. Afrikanska småbönder ska med andra ord på en öppen marknad tävla med högt subventionerat industrijordbruk i Europa. Vem som kommer att gå segrande ur den konkurrensen är inte svårt att se. Ett avtal skulle även innebära inkomstbortfall för många afrikanska stater som försvårar satsningar på utbildning, infrastruktur och hälsovård.

Om Sveriges regering menar allvar med att man sätter fattigdomsbekämpning i högsäte måste man nu agera. Utgångspunkten för eventuella förhandlingar måste vara utveckling på Afrikas villkor och fattigdomsbekämpning, inte EU:s näringsintressen. Partnerskap innebär utbyte, då måste Sverige och EU vara beredda att lyssna på den starka kritik som nu kommer från Afrika.

Varför är Demokratiska Republiken Kongo ett av världens fattigaste länder, trots att man har enorma tillgångar på diamanter, guld, koppar och kobolt? Hade Timbro fått svara hade svaret troligtvis blivit "för mycket bistånd - för lite utländska investeringar".

I en spännande rapport som Diakonia släppt i dagarna visar man hur utländska investeringarna, finansierade via Europeiska och Afrikanska utvecklingsbankerna, snarare varit ren plundring och förvärrat de problem som förhindrar utveckling och fattigdomsbekämpning i Kongo. Att det numera inte helt okända Lundin Mining spelat en central roll gör rapporten inte mindre intressant.

Har ni som jag följt den politiska konflikten på Komorerna den senaste tiden? Inte?

Komorerna ligger mellan Madagaskar och Mocambique. 1975 blev de tre öarna självständiga, sen dess har man uppnått ett världsrekord i statskupper, ett flertal av dem orkestrerade av den franske yrkesmilitären Bob Denard.

Den senaste krisen uppstod i somras när den näst största ön Anjouan höll ett val som inte var sanktonerat av regeringen i huvudstaden Moroni. Afrikanska Unionen och EU införde sanktioner mot Anjouans ledning, men utan resultat. Igår invaderade Komorernas hela armé på 1000 man, understödda av Afrikanska Unionen, Anjouan. Utbrytarpresidenten Mohamed Bacar försökte fly klädd i kvinnokläder i en kanot till den franska kolonin Moyette.

Den som läst min blogg har nog inte undgått att ledmurerna, Madagaskars unika halv-apor, har en stor plats i mitt hjärta. Det är därför med stor glädje jag idag läser att Madagaskars regering beslutat tredubbla sina naturreservat. Det ger hopp för flera unika arter och ekosystem.

Framtiden ser lite ljusare ut för lemurerna i Ankarafantsika

Tillbaka i riksdagen efter åtta dagar i Mali, Ghana och Liberia. Intensivt och omtumlande. Ska samla ihop intrycken till måndagens stora debatt i riksdagen om regeringens skrivelse "Sverige och Afrika – en politik för gemensamma utmaningar och möjligheter ". Vänsterpartiets motion på skrivelsen.

Alla tre länderna befinner sig i olika stadier av demokratisering, men annars skiljer dem sig åt. Mali är ett världens absolut fattigaste länder under starkt hot från klimatförändringar, narkotikahandel och tuareg-uppror. Ghana är IMFs och Världsbankens senaste favorit (det brukar ju skifta rätt snabbt), med snabb tillväxt. Men till skillnad från många andra afrikanska stater har tillväxten gått hand i hand med fattigdomsbekäpmning och det ser ut som man kommer nå Milleniemålet om halverad fattigdom. Det kommer man dock inte komma i närheten av i Liberia, där krigen, våldet och de sexuella övergreppen överskuggar samhället och skapat en avgrundsdjup fattigdom, men där hoppet om fred och utveckling lever starkt.

Tills jag samlat ihop intrycken bjuder jag på lite bilder.

Barn i Mali

Igår debatterade riksdagen regeringens skrivelse "Sverige och Afrika - en politik för gemensama utmaningar". I en debatt på över tre timmar var de ideoligiska skillnanderna tydliga; mellan regeringen som ensidigt ser frihandel och utländska invetseringar som lösningar på Afrika många utmaningar och vi som ser en i grunden orättvis kapitalistisk världsordning som hindret för möjligheterna till utveckling, jämlikhet och fattigdomsbekäpning i Afrika.

I mitt anförande sa jag bl a ; "Regeringen har i sin Afrikapolitik utgått från den liberala ekonomins teorier, standardmodell 1a. Lika lite som Afrika kan beskrivas genom klichéer om parande lejon och svältande barn, lika lite kommer liberala ekonomiska klichéer att lösa Afrika utmaningar".

"Det största hindret för utveckling i Afrika är och har varit att Afrika saknat makt över sina egna samhällen, sina egna naturtillgångar och sin egen utveckling. Alltför många gånger har försök till fattigdomsbekämpning slagits i spillror av omvärldens krav, multinationella företags plundringar och orättvisa handelsregler."