Hans Linde

Framme i Managua, Nicaraguas huvudstad för tio dagars studieresa. 19 timmars flygresa, med mellanlandningar i Frankfurt och Miami, gav en välbehövlig möjlighet att fundera över stort och smått. Men tankarna fastnar mest vid svensk biståndspolitik.

”Samarbetsländer ska vara så många att biståndsministern kan rabbla dem om hon väcks mitt i natten” säger just biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Det borde ju oroa en del, likheterna mellan en sydamerikansk såpopera och den borgerliga regeringen är redan omissbara (maktkampen mellan Borg och Odenberg med sistnämndes tårdrypande avgång understryker bara detta faktum). Och i såpoperorna är det alltid någon drabbas av minnesförlust förr eller senare. Låt oss hoppas att det inte är biståndsministern…

Biståndsdebatten i Sverige var länge kanske inte den mest exalterande. Under flera år närmade sig biståndet 1 %-målet i sakta mak under socialdemokartiska regeringar. Huvudkritiken, bland annat från Vänsterpartiet, men även Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet, handlade om att det inte gick fort nog. Men plötsligt hände det något. Från DN's och Svenskans ledarplats bedrivs hätska kampanjer mot biståndet, vi har en biståndsminister som profilerar sig genom att ogilla bistånd, Svenskt Näringsliv storsatsar på att avslöja det man kallar ”miljardrullningen” inom biståndet och som grädde på moset arrangerar Timbro seminarium under rubrikrer som ”Svenskt bistånd förstör för Afrikas fattiga”.

Grundregeln när borgerligheten bedriver kampanjer verkar vara att alltid försöka hitta nya infallsvinklar, oavsett hut osannolika och verklighetsfrånvända, och vända all fakta som talar emot en till sin egen fördel. Henrik Brors visar upp ett lysande exempel i dagens DN på detta.

Enligt en opionsmättning visar att stödet för svensk biståndspolitik ökar. 60 % vill öka biståndet eller behålla det på sin nuvarande nivå, en ökning från 55 % 2004. Den rimliga slutsatsen för Brors och andra som bedrivit hetskampanj mot biståndet torde vara; "hey, vi har misslyckats, vi har inget folkligt stöd för vår förljugna kampanj". Men icke sa Nicke!

Har precis kommit hem efter att i två dagar diskuterat foderpriser, kaffeodling, mjölkproduktion och jorderosion i centrala Nicaragua med bönder, jordbruksrådgivare och biståndsarbetare. Inte så exalterande kanske en och annan på den svenska vänsterkanten tänker. Men faktum är att en majoritet av Nicaraguas befolkning bor på landsbygden och försörjer sig genom jordbruk. Att utveckla jordbruket kommer vara en central del av varje framgångsrik strategi för att bekämpa fattigdomen.

För den som har vägarna förbi Linköping debatterar jag biståndspolitik ikväll hos Utrikespolitiska studentföreningen på Linköpings Universitet under rubriken "Bistånd - att hjälpa eller stjälpa"

17:30-19:00, C-huset, sal C4

Fredrik Segerfeldt (Timbro)
Jan Mosander (SR)
Klas Waldenström (UNDP)
Karin Granbom (FP)
Hans Linde (V)

Moderator är Rickard Mikaelsson, doktorand med inriktning bistånd.

Segerfeldt har jag skrivit om förrut, han tycker att vi ska lägga ner Sida och ge mindre pengar till HBT-frågor (idag 0,00013 % av biståndsbudgeten). Ett reflekterande, nyanserat och högkvalitativt samtal kan utlovas (eller kanske inte...)

Kommentarer till den borgerliga biståndsbudgeten som presenteras idag.

Idag presenterar den borgerliga regeringen budgeten för 2008. Samtidigt som man uppfyller 1 %-målet urholkas biståndet ytterligare genom nya skuldavskrivningar som bekostas med biståndsmedel och en allt större del av kostnaderna för flyktingmottagandet flyttas över till biståndet. Sammanlagt tas nu 2,5 miljarder från biståndet till att bekosta flyktingmottagande i Sverige.

- Världens fattiga straffas dubbelt om. Först drabbas de av konflikter, förföljelser och övergrepp sen ska de bekosta sina egna flyktingströmmar genom uteblivet bistånd. Först lånade vi i den rika världen ut pengar till genomkorrumperade diktaturer, sen ska världens fattiga betala för att vi inte tog vårt ansvar, säger Hans Linde. Det är ett svek mot världens fattig!

Riksrevisionen har undersökt 15 av de 6000 biståndsprojekt som Sverige är med och finansierar. I flera fall kan fusk och korruption misstänkas, vilket självklart aldrig kan accepteras inom biståndet. Nu måste rutinerna ses över. Biståndets asgamar tar så klart tillfället i akt att propagera för minskat bistånd. Att man studerat 0,25 % av de svenskfinansierade projekten och de undersökta projekten utvaldes därför att de ansågs särskilt ligga i rikszonen för oegentligheter glöms snabbt bort när drevet ska gå.

Revisionsdirektör Staffan Ivarsson har varit ett halvår i Afrika. I gårdagens Aktuellt berättade han hur han bivit förföljd på den afrikanska landsbygden i sin fyrhjulsdrivna jeep, "korruption är farligt för revisorerna". Till TT säger han att han tillbringat sex månader i "kakidress och myggolja". Ivarssons berättelse låter som tagen ur en av morfars pojkböcker från 30-talet, fattas bara att de svenska revisorerna skjöt ett människoätande lejon och träffade kanibaler i djungeln.

Tidigare i veckan hade jag en debattartikel i ETC om regeringens sorgliga beslut att fasa ut det svenska biståndet till Nicaragua.

"Biståndsminister Gunilla Carlsson sade, vid presentationen av regeringens nya biståndspolitik att Sverige ska sätta fattigdomsbekämpningen ”i högsäte”, ändå lämnar man ett av det västra halvklotets fattigaste länder för att istället satsa på långt rikare länder såsom Turkiet och Serbien. Logiken är svårbegriplig i regeringens landkoncentration inom biståndet."

I valrörelsen fick jag i debatt efter debatt höra att vår politik var orealistisk. Jag svarade på samma sätt varje gång, "Visst skulle vår politik vara orealistisk om vi också sa ja till era gigantiska skattesänkningar för överklassen". Igår presenterade Vänsterpartiets så sin budget. I en fullt finansierad budget visar vi hur man skulle kunna genomföra våra vallöften om 200 000 nya jobb i offentlig sektor, 40 000 nya bostäder, satsningar på kollektivtrafiken och kvinnors löner, höjt studiemedel mm.

I budgeten tar vi stora steg mot att avsätta 1 % av BNP i klimatåtgärder 2010. Som en del av denna satsning avsätter Vänsterpartiet 3 miljarder i klimatbistånd under de kommande tre åren. Jag och Wiwi-Anne Johannsson presenterar idag satsningen i Sydsvenska Dagbladet.

19.00 ikväll diskuterar jag läget i Palestina på 60-årsdagen av att FN beslutade sig för att dela landet. Bibliotekscaféet i Umeå. Deltar gör även bl.a. Jabar Amin och Söen Wibe.

Senare ikväll debatterar jag utvecklingen i Venezuela i TV8's "Världen i fokus" 21.00 med Zaida Catalan (mp). Catalan skrev i Expressen tidigare under hösten att "det går inte längre att blunda för att Chávez socialistiska ambitioner vilar på ett fascistiskt fasadverk".

Imorgon fredag talar jag i Kungsbacka på 30 november-demonstration, samling Aranästeatern 18.00. Arrangörer är bl.a. Vänsterpartiet, SSU, Pingstkyrkan och Ungdomshuset Allé.

Har man inte möjlighet att sluta upp eller bänka sig framför TV, kan man alltid läsa dagens Expressen. Jag och Gunilla Wahlén kräver att Sverige inte ska utelämna afghaner till tortyr.

I torsdags debatterade riksdagen biståndsbudgeten för 2008. Den stora nyheten var att borgarna till sist la korten på bordet om de skuldavskrivningar på 2 miljarder man finansierat med biståndsmedel sen valet. I sin beräkningar har man utgått från luftsiffror, flera gånger högre än skuldernas riktiga värde; vi har gång på gång frågat var pengarna i verkligheten tar vägen.

Holger Gustafsson (kd) la till slut korten på bordet; "De pengar som skrivs av minskar biståndsbudgeten och går in i den vanliga budgeten igen".

Demokratiska republiken Congos skuld till Sverige uppger regeringen uppgår till 1,2 miljarder, men Exportkreditnämnden uppger att den bara är värd 60 miljoner. Det innebär med andra ord att minst 1,14 miljarder av biståndet går direkt tillbaka till stadskassan i avvaktan på nya skattesänkningar för Sveriges överklass.

Idag ramlade det in en sen julklapp till biståndshatarna i Svenskt Näringsliv och deras hang-arounds. Aftonbladet beskriver under rubriken "Biståndsfiaskot" ett misslyckat biståndsprojekt i miljardklassen i Tanzania; ett pappermassabruk som byggdes på 80-talet. Undertonen är att de 29 miljarder Tanzania fått i svenskt bistånd (i 2004 års penningsvärde) slösats bort på resultatlösa projekt.

Att miljarder slösades bort under 70- och 80-talet på så kallade "vita elefanter", dvs storskaliga projekt utan förankring hos befolkningen eller förhållandena i Syd, är knappast någon nyhet. Det finns en hel del att lära, vilket man till viss del gjort. Men när biståndshatarnas rallarsvingar går är det så klart krav på "haverikommissioner", avskaffat 1%-mål och kraftigt minskat bistånd som gäller i vanlig ordning. Ska någon haverikommission tillsättas borde det vara för den svenska biståndsdebatten. I högerns hatattacker på biståndet har verklighetsförankring, faktakontroll och intellektuell hederlighet för länge sedan försvunnit.

Efter en höst av borgerlig hetskampanj mot biståndet med starka inslag av nyliberalt snömos och rena lögner presenterade idag Diakonia en omfattande, välunderbyggd och faktatung rapport om biståndet i allmänhet och det svenska i synnerhet. Rapporten är lång, men den som på allvar vill diskutera biståndet på ett hederligt sätt bör ta sig den tiden.

Den presenterades på ett välbesökt seminarium i morse med efterföljande debatt mellan de biståndspolitiska talesmännen från riksdagspartierna. Jag företräde Vänsterpartiet.

Det duggar tätt nu, högerns attacker mot biståndet. I förr går la biståndsministern ut texten kring varför bistånd ska finansiera militära insatser generellt. I våras drev den svenska regeringen tillsammans med USA och Kanada i OECD att det internationella regelverket för biståndet skulle göras om för att möjliggöra finansiering av militära insatser med bistånd. Hade inte övriga Europa röstat nej hade det blivit julafton för generalerna i Irak och Afghanistan. Idag gick Carl B Hamilton (fp) och krävde att en förlängning av insatsen i Tchad ska finansieras med biståndsmedel. Högerns nya biståndspolitik verkar vara; "Gärna ett högt bistånd - så länge det inte går till biståndsverksamhet".

Bloggen har drabbats av tekniska problem under några dagar, men nu är jag tillbaka på banan. Under tiden har jag lämnat in interpellation om Milleniemålen till biståndsminister Gunilla Carlsson.

År 2000 enades världens länder om de åtta så kallade millenniemålen. Till 2015 ska bland annat fattigdomen halveras, spridningen av hiv/aids stoppas, alla barn erbjudas grundskoleutbildning och barna- och mödradödligheten minska. Millenniemålen kommer inte lösa världens problem, då krävs i grunden en annan ekonomisk och politisk ordning. Men om målen uppfylldes skulle det innebära att vardagen för människor världen över i grunden skulle förändras; 100 miljoner flickor och pojkar som i dag förvägras utbildning skulle få gå i skolan, 500 miljoner människor skulle lyftas ur fattigdom och livet skulle räddas på 20 000 barn varje dag under fem år.

Regeringen säger att de sätter "fattigdomsbekäpningen i högsäte", men tyvärr är skillnaden mellan retorik och verklighet stor.

Kommer ni ihåg när Riksrevisionen i oktober under buller och brak presenterade en granskning av frivilligorganisationernas bistånd? Med närmast krigsrubriker berättade högerns biståndshatare om det totala haveriet för det svenska biståndet. Biståndsministern var inte sen att hänge på. Riksrevisionen sparde inte heller på krutet;

”En korruptiv miljö har spridit sig” ”Den uppstår när man häller ut så mycket pengar där det inte finns någon kontroll” Svenska Dagbladet 2 oktober

”Det är en korrupt röra, High Chaparall. Man orkar inte förfalska” TV4 2 oktober

Visst var det ett enda stort High Chaparall, i osakliga angrepp och svartmålningar. Efter rapporten lät Sida en oberoende revisionsbyrå Allegretto titta på de "oegentligheter" som Riksrevisionen rapporterat om. Idag kom deras rapport;

I fredags debatterade jag Milleniemålen med biståndsministern. Samtidigt som regeringen (så klart) talar sig varmt om Milleniemålen har man skurit ner stödet till UNDP, FN:s utvecklingsfond. Så här sa jag i debatten;

"Jag vänder mig starkt mot att den svenska regeringen nu samtidigt som man säger att man vill jobba för millenniemålen också skär ned bidragen till just UNDP, FN:s utvecklingsprogram, med motiveringen att de inte lyckats integrera mänskliga rättigheter.
Då skulle jag vilja fråga biståndsministern: Hur ser biståndsministern på mänskliga rättigheter? FN:s deklaration är väldigt tydlig. Det finns politiska mänskliga rättigheter, det finns sociala, ekonomiska och kulturella. Är det inte ett arbete för de mänskliga rättigheterna att se till att barn får rent vatten, att hungriga får mat och att hemlösa får en bostad?
Mänskliga rättigheter kan inte behandlas som ett smörgåsbord där man plockar ut de delar man tycker smakar godast för dagen. De går inte att rangordna efter att man har satt på sig sina ideologiska glasögon här i Stockholm. Det är just det som jag upplever att statsrådet i dag gör."

I sammanhanget kan jag varmt rekommendera FN-förbundets hemsida om Milleniemålen som ger en bra överblick.

Jag har tidigare skrivit om högerns hetskampanj mot svenskt bistånd. Lennart Kjörling beskriver i en utmärkt debattartikel i Arbetaren hur Riksrevisionen starkt överdrivit problemen med svenskt bistånd och agerat eldunderstöd till den biståndstveksamma biståndsministern och biståndshatarna på Timbro.

"Till saken hör också att revisonsdirektörn Staffan Ivarsson är gammal kompis till vår märkligt biståndstveksamma biståndsminister Gunilla Karlsson från den tid de arbetade tillsammans på moderaternas riksdagskansli. Hans uttalanden väcker en hel del frågor kring hans inställning.

Vi har det senaste året upplevt en offensiv mot biståndet med biståndsministerns tydliga samtycke. Borgerlig press har attackerat biståndet, Timbro har bedrivit en visserligen mycket tunn men ändå intensiv kampanj. Svenskt Näringsliv har också gått till angrepp och Riksrevisionen har genom Staffan Ivarssons agerande instämt i kören."

Egentligen borde man säga något om de senaste dagarnas dokusåpa i regi av Fredrick Federley. Men det har andra redan gjort på ett lysande sätt.

Inte lika uppmärksammad var måndagens debatt om regeringens nya "Politik för global utveckling", även om den hade förtjänat det.

Vänsterpartiet har varit en av de tydligaste kritikerna mot den borgerliga regeringens biståndspolitik, men på ett område har jag hitintills kunnat berömma biståndsministern Gunilla Carlsson; hennes engagemang för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Därför känner jag mig så besviken när jag ser regeringens nya biståndspolitik. För när man skulle gå från ord till handling glömdes plötsligt kvinnorna bort.

Jag har tidigare skrivit om det frontalangrepp som svenskt bistånd utsatts för under det senaste året, med biståndshatarna i Timbro som bannérförare och med Riksrevisionen och biståndsministern som entusiastiska fotsoldater.

I dagarna har Kvinna till Kvinna, Diakonia och Röda korset släppt en gedigen granskning av den havererade svenska biståndsdebatten där man går igenom de grundlösa påståendena ett för ett.

Timbro svarar (så klart) med att släppa en "motrapport" under rubriken "Biståndsimperiet slår tillbaka". Att Svensk Näringslivs pengastinna tanksmedja kallar frivillig- och folkrörelser för "imperium" visar ju på ett talandet sätt att ironiska generationen slutligen tagit över stället.