Åren efter Sovjetunionens sammanbrott sjönk krigsmaterielproduktionen i världen. Många talade om att demokratin svepte fram över världen och nedrustning tycktes äntligen vara en möjlighet. Under en lång följd av år på 1990-talet och fram till de första åren efter millennieskiftet låg den svenska krigsmaterielexporten kring 3 miljarder per år.
2003 blev ett trendbrott, då fördubblades den svenska exporten, och sen har den fortsatt att öka. I regeringens skrivelse "2008/09:114 Strategisk exportkontroll 2008" redovisar man att den svenska vapenexporten ökat med 32 % under 2008 (sammanlagt 12,7 miljarder), i synnerhet är det exporten av krigsmateriel för strid som ökar - med 75 %.
Bland annat exporterade Sverige vapen till tolv länder som hade trupp i Irak under 2008 för över 3,377 miljarder kronor, även det en ökning med drygt 30 %. Dessutom exporterade vi till en rad länder som knappast kan beskrivas som något annat än diktaturer och/eller stater som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna, bl.a. Singapore, Brunei, Förenade Arabemiraten (en dryg tiodubbling av exporten under 2008), Bahrain och Tunisien.
Förutsättningarna för att skärpa den svenska lagstiftningen minskar dessutom i takt med att krigsmateriel-samarbetet intensifieras inom EU. Senast i höstas behandlade riksdagen kommissionens meddelande "En strategi för en starkare och mer konkurrenskraftig försvarsindustri i EU" (kort debatt i kammaren, ingen i media). Där talar man bl.a om ökad export på de externa marknaderna, men inget om behovet av att förebygga konflikter, försvara folkrätten eller nedrusta...
Jag har varit med och skrivit Vänsterpartiets motion om vapenexport med anledning av skrivelsen, där visar vi på en rad förslag som skulle kunna bidra till en tydligare reglering av den svenska vapenexporten.